Okej, ångest är säkert fel ord att använda i det här sammanhanget. Riktig ångest är inte alls i närheten av detta, men det är början till riktig ångest tyvärr. Skolan börjar snart, och nej, jag kan inte förstå mina vänner som riktigt längtar tills att skolan drar igång igen. Jag vet inte vad det beror på, men när jag läser eller hör en sådan sak så blir min kropp alldeles ångestladdad och jag blir alldeles knasig. Tyvärr. Jag orkar verkligen inte, och jag vet inte hur jag ska ta mig förbi detta innan det är för sent.

Att längta till plugget för min egen del finns verkligen inte på världskartan, jag mår illa bara jag tänker på helvetet.

För tillfället känns inflyttningsfesten jävligt långt borta, b a r a för att jag känner så här. KUL! Och jag tänker bara på "Gustav", hela tiden, å andra sidan är det inte direkt så att jag mår dåligt över det, han ger mig bara vackra minnen och det gör mig glad och alldeles berusad av kärlek.

Ebba.