Nu har det hänt, nu har det blommat ut. Igen. Det patetiska liv jag lever kan väl ändå bara vara en hemsk mardröm och inget annat. Ångest. Helt plötsligt så känns allt bara så meningslöst, för jag kommer ändå aldrig gå ut med tillräckligt godkända betyg. Aldrig. Jag som alltid har varit så duktig i plugget och verkligen kunnat få det där betyget som jag var ute efter. Det är som bortblåst, och ångesten dyker a l l t i d upp lika olägligt. Trots att jag har sagt att jag ska göra allt för att undvika den och trots det, trots det sitter jag i exakt samma situation som för ganska precis ett år sedan.

Är det inte för härligt?

Jag har egentligen stött på många tecken som tyder på att jag varit på väg ner i samma skit igen. Nu är det i ett tidigt stadium, och jag kan kanske göra något åt det. Fortsätter det på samma sätt ytterligare ett år går jag hellre och hänger mig själv än att uthärda det här igen. 100% sanning. Tusan också, vad gör jag nu?

Jag måste försöka att övervinna det här, och inte smita undan varje gång. Det blir inte bättre, inte på något sätt.