Jag börjar känna igen det här nu, men jag blir lika förvånad varje gång, det är en sån chockerande känsla när man ändå går runt och är lycklig som jag har varit nu en längre tid. Men alltid, alltid kommer det tillbaka nån gång och det tär på mig. Jobbar jag för mycket eller är det för att skolstarten kryper allt närmare? Är det kärleksknas och brustna drömmar? Eller v a d är det som gör att jag känner så här? Kommande veckor borde vara så inspirerande i och med att jag väntar besök från Arvika, och senare även från Stockholm och en hejdundrande inflyttningsfest.

Jädrans..