Det är den här tiden på året som alltid är början till det där som hittills alltid drabbat mig de senaste 3 åren. Höst- , vinter- och vårångesten, eller man borde kanske rentav kalla det skolångest eftersom det alltid är i samband med det som får mig att flippa ur totalt. Sommaren flyter på ganska bra och det beror nog på att jag slipper ta ansvar för det jobb jag har under dagarna på kvällen och vice versa, eftersom jag jobbar både dag och natt.

I år har jag skapat lite annorlunda förutsättningar åtminstone och om det blir bättre eller inte återstår faktiskt att se. Jag flyttar norröver och bosätter mig i Härnösand, där många utav mina vänner bor och har således lite störe möjlighet att slå en signal för stöd till någon om det kommer att visa sig att ångesten besöker mig igen.

Det kanske är dumt att ställa in sig på att det blir såhär, åter igen, men å andra sidan så har jag försökt med allt redan så det kan inte bli sämre i och med att jag gör det. Under fjolåret ställde jag mig positivt till skolstarten, och det kom till att bli det värsta året i mitt liv, året före det flydde jag från mina problem och det tredje året, var jag så lycklig över att ha kommit in på mitt förstahandsval tillslut men det blev ändå bara skräp av allting,

Om man då istället inte förväntar sig någonting av det kommande året så borde det ju således bli positivt tillsist? Det är ett svar som ingen har men rent statistiskt sett så torde det bli så.

I övrigt förstår jag mig inte på mig själv, precis som vanligt. "Gustav" gjorde mig för första gången så oerhört förälskad och kär att jag hoppade runt på mina rosa små moln för att sedan falla rakt igenom dem när det inte gick som jag hade tänkt mig. Efter att jag fallit så bestämde jag mig för att inte slås ned av detta, utan istället ta varje tillfälle i akt och visa att jag lever och finns tillgänglig.

Nu har det blivit så, och det finns en människa som påverkat mig något enormt mycket. Jag tror främst att det beror på att jag vill övertala mig själv att nedslaget med "Gustav" inte påverkade mig särskilt mycket trots att det ändå gjorde det. Det blir inte bättre av att förneka det, inte på något sätt. Men ändå, vad vill jag med det här egentligen och hur ska jag se till att lösa det? Jag orkar faktiskt inte att gå igenom samma sak igen, särskilt inte om det är något jag inbillat mig. Att göra någon annan illa, är hundra gånger värre än att själv bli sviken, även om antalet "att bli sviken" ganska snart är uppe i samma skala som att "svika någon".

Åhh, Svammel.

Man kan ju undra om jag är dum på riktigt eller vad det egentligen handlar om.

Jag känner mig bara så förvirrad och samtidigt så lycklig i knoppen. Hur går det ihop?