Här har ni mig, och jag blottar mig själv...

Vad måste jag offra för att få det jag vill? Hur går jag till väga för att livet ordnar upp sig? Det finns så många frågor som måste besvaras innan allting löser sig. Och vart börjar man egentligen när allt är en enda stor röra och livet känns fruktansvärt hopplöst?

Idag när jag satte min fot i bussen var jag övertygad om att den här kvällen var den sista på mitt jobb, men min chef är fruktansvärt förstående och gav mig på eget intiativ ledigt hela nästa vecka. Bara så att jag hinner fundera igenom vad jag klarar av och inte framöver eftersom de verkligen vill ha mig kvar. Ett av få guldägg bland rötäggen..

Numera gråter jag inte, inte på samma sätt som tidigare. Min kropp reagerar annorlunda och istället för tårar så slår yrseln in och får mig helt ur balans.. Har du någonsin haft den känslan? Att du verkligen vill klara av något, men att det är nånting som hindrar dig? Motivation går att jobba på, men i övrigt, som om något höll dig fast när du så gärna ville komma framåt...

En helt vanlig vardag för några få.

Jag vet egentligen inte vad jag föredrar, men efter så lång tid är det en stor omställning.

Det har gått så lång tid innan något hände på riktigt i mitt liv. Nu, börjar det gå framåt trots allt negativt i mitt liv. Steg 1 var att få ett kort brejk från allt vad jobb heter, steg 2 inleds till veckan tillsammans med folk på skolan, steg 3 är ännu okänt.

Allting ordnar sig, även om det känns hopplöst.