Jag har tagit mig till den del i livet då jag insett att det inte finns någon mening alls med livet.

Det finns så mycket som glädjer människor runt omkring mig, men jag kan inte se vad det är som får dem lycklig. Jag har nämligen testat allt och kan fortfarande inte säga vad som gör livet värt att leva. Ni borde inte titta på mig med rynkad panna, jag har helt enkelt insett det andra aldrig kommer att inse.

Trots att du lever för nånting speciellt så är livet endast en lång väntan på döden. Kanske skulle man ta och göra någonting bra av den tiden eftersom det normalt ändå tar nästan 100 år innan det sker. Men helst av allt skulle jag behöva dra ett täcke över huvudet i väntan på domedagen, samtidigt som världen vill att varje individ lever. Ja, oavsett hur vardagen ser ut för dem.  

Det finns inget som är roligt, och inget som motiverar mig. Vad gör man om materiella ting och levande människor inte hjälper en igenom livet på ett smärtfritt sätt? Det finns helt enkelt inget som hjälper.

Personligen ser jag inte vad andra människor är lycklig av och vad som gör att deras liv fungerar. Jag klagar egentligen inte, jag har bara aldrig insett glädjen över att ha mitt liv i behåll trots allvarliga olyckor som kunde ha tagit det ifrån mig. Livet är onödigt.

Vet ni vad den mest skrämmande känslan i världen är?
-Att finnas utan att veta varför...