Alla har någon gång i livet svikit, eller blivit sviken. Jag personligen har stått för det ena, och drabbats av det andra. Det är något som gör att man lär sig vad livet innebär och att våra mödrar inte alltid kan skydda oss för alla elakheter. Men visst är det en jobbig grej, och ibland kommer man liksom aldrig över känslan. På frågan om vilket som är svårast att uppleva dras en hårfin linje som man balanserar på.

Ångesten över att ha sårat en levande människa eller sorgen i att aldrig få återuppleva det man en gång hade tillsammans med någon?

Skillnaden på kärlek och vänskap är så stor, men ändå inte. Sen finns det de som anser att deras partner är sin bästa vän i livet och de är väl de som funnit deras andra hälft också. Så långt har jag och andra inte kommit och kan därför inte säga något sådant.

Ett avslutat kapitel, är när allting är utrett. Mina pussel kommer aldrig bli helt färdiga.