Jag orkar inte med mig själv när det går åt det här hållet, och jag förstår inte varför.. Kanske känner jag mig helt övergiven, eller kanske är det helt enkelt på det viset att man måste bryta ihop ibland för att sedan komma igen. Det har förstås inte fungerat en enda gång under hela vintern, men nu har det änd varit bra en längre tid. Att helt plötsligt gå från glad och sprallig till nestämd och loj är inte alls särskilt enkelt. Det tar extra mycket på psyket och det vill inte riktigt släppa.

Min bästa vän som befinner sig på Gotland nu muntrade upp mig ett tag, helt ovetandes om hur jag känner mig. Jag är dum som inte berättar och får det stöd som jag förtjänar, men ändå... Han gjorde mig glad för stunden så jag glömde bort det. Snacka om ångest som bara dyker upp när man minst anar det, inte alls kul.

I morgon vaknar jag förhoppningvis upp som en ny och fräsch människa igen, annars får nog hjärnskrynklaren öppna upp min hjärna på riktigt.

I remember, I remember when, I remember when i lost my mind..