Och priset går till:



JOSEFINE STRINDLUND!

Jag förstår mig inte på mig själv ibland, hur min kropp och sinne reagerar som den gör ibland. Helt utan anledning får den mig ur balans bara för att en död person* råkar glida förbi. Det är inget jag är särskilt förtjust i, och eftersom jag aldrig känt någon annan känsla än besvikelse tidigare så är det konstigt att jag skulle reagera så.

Även om det är något jag släppte ganska snart så orkar jag inte störas av liknande moment igen.

Jag är på väg bort från Sundsvall, jag hatar Sundsvall och människor som bor här.. Ja, nu kommer jag att bosätta mig i Härnösand och jag vet väl egentligen inte om det är något att bli väldigt mycket lyckligare över, men å andra sidan känns det som det finns ett mindre antal mongolider där! Fast mitt inträde i staden utökar förstås det antalet..

Angående min reaktion härom dagen så besvärade den mig väldigt mycket och jag blev väldigt illa till mods. Min väninna sa tåt mig att dra åt skärpet och dansa och le istället.. Det gick bra, efter en stund och efter en halvtimme var det helt bortblåst.

* Inte död på riktigt, men för mig.