Det är dags att jag slutar beklaga mig över vad livet hittills gett mig.

Det är inte lätt alla gånger, när man gång på gång drabbas av det ena bakslaget efter det andra. Folk förväntar sig lyckliga ögon och leende läppar, och inte att man mår illa inombords och tycker synd om sig själv. Det hjälper varken dem eller den som är drabbad, och det måste man inse någon gång.

Visst, det är nog ganska lätt att förstå om man bara kommit så långt i sin tankeverksamhet, men att sedan göra något åt det på riktigt är svårare. Och har man kommit en bit på vägen, är det lätt att ramla ihop i en hög på golver av ren vana när man stöter på någon motgång.

En dag då du är ledsen, är längre än en månads lycka! - Och det stämmer ganska bra också. För dem som tror att de mår dåligt när en hockeymatch har förlorats eller som blivit avvisad av en kille/tjej som de varit intresserad av förstår inte hur det är att må dåligt på riktigt.

Nu när ljuset tittar fram och man möts av människor som gömt sig hemma under vintern så reagerar man på hur stor inverkan mörkret har på varje individ.. Även om det inte är den största orsaken till att det blivit som det blivit, då hjälper det inte att tända lampan och hoppas att allt ska ordna sig.

Även om man från den ena dagen till den andra kan vridas totalt åt det andra hållet så får man ta vara på varje positiv upplevelse som står i ens väg och utnyttja dem då det känns som att mörkret håller på att ta i överhand. Det fungerade ett tag förrut, och det gav två positiva månader. Nu gäller det bara att upprepa samma upplevelse, och utrota det här för gott. 

Vi föds gråtande, lever klagande och dör besvikna. (USA)