Nu sitter jag här framför skärmen igen, ytterligare en gång där jag försvinner snabbt ur sikte för att fly undan både stress och press. Jag kommer nog aldrig kunna förklara med ord så att min omgivning förstår mig och min situation. Den situation som gör att jag saknar förmåga totalt att ens lära mig någonting av det som jag behöver lära mig för att klara av skolan.

Jag vill, men klarar det inte. Jag försöker gång på gång, men klarar det inte. Jag planerar, men det håller inte. Det finns ingenting som direkt fungerar i min värld, och det finns ingen som kan förstå det. Trots upprepade försök att få hjälp både inifrån och utifrån. (Finns det ens några ord som heter det?)

Jag vill så gärna tro att jag är en stark människa, trots allt som jag stått ut med de senaste åren. Men då jag gång på gång träffas av ett bakslag efter det andra så tvivlar jag mycket starkt på att det verkligen är så. 

Det värsta är att jag sitter och tycker synd om mig själv, och det är ännu värre än att sakna den där förmågan att lära sig saker.. Vi har försökt både det ena och det andra genom skola och jag känner att de ställer upp på mig. Ja, fast inte på det sätt som jag skulle behöva eftersom ingen riktigt förstår. Hemma så gå morfar och maler på om att jag funderar på att hoppa av skolan till släktingar trots att jag aldrig sagt det till honom, och vill hellre att jag klarar mig skolan, än att jag klarar mig levande ur livet.

Jag blir inte riktigt klok måste jag säga och även om jag ler mer än tidigare så är insidan alldeles förkolnad och ler desvärre inte.

Glöm inte bort att du  är  Värdelös.