Ännu mer klagomur.

Jag har kommit till insikt under de senaste dagarna, en del bra grejer och andra mindre bra grejer. För att blotta mig själv lite så saknar jag någon att älska ännu mer än någonsin, mer som bara vän eller familjemedlem. Under en lång tid har jag gått och inbillat mig att det finns en person i min närhet som jag verkligen har velat lägga vantarna på. Men för ett par dagar sedan kom jag underfund med att det inte alls är så och att jag helst av allt bara vill slippa det där. Men jag antar att det har varit lättsamt att bara skylla på det, och slippa engagera mig i någon annan.  

"Gustav" är glömd, och den enda gången jag spenderar tankar på honom är när jag kommer på att jag inte tänker på han alls numera. Jag kommer alltid att vara svag för honom, och jag är fortfarande tveksam till att det finns någon som är som han, eller ännu bättre. Jag tvivlar, starkt, men jag har väl fel som vanligt*.

Mitt psyke har varit rätt ostabilt de senaste veckorna, och som vanligt vet jag inte alls vad det beror på. Det är väldigt konstigt i alla fall.

* Förlåt att jag finns... (Jimmy, HAHAHAHA!)


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0