Jag är ganska rastlös och tröttnar rätt ofta om inget nytt händer omkring mig. Jag är en person som bara är lycklig när det är mycket att göra och spännande saker inträffar. Jag vet inte riktigt vad det beror på.. Ena dagen vill jag skaffa häst, träna och tävla. Dessutom vill jag plugga och skaffa mig en seriös utbildning, inte som den jag har nu. Och dagen efter vill jag åka på spännande äventyr jorden runt för att jag kanske kommer att trivas bättre än i dagsläget. Jag är alltså seriös dag 1 och vill något med mitt liv, och dag 2 vill jag helst fly ifrån vardagen och se till att spännande saker händer hela tiden. Allt i tron om att jag kommer att vara lycklig i resten av mitt liv om jag hela tiden får göra sådant som höjer min puls eller tanken på att jag ska klara mig själv.

Och det här är också en av anledningarna till min ekonomiska hand, som har ganska många frakturer på de flesta ställen."Det är nu du ska spara, den chansen får du aldrig igen!". Sagt av min far under en diskussion om pengar och jobb där han menade att jag inte har några större utgifter som ung. Mina syskon sparar och knåpar, medans jag lever för dagen och hoppas jag överlever månadens slut.

Jag har inte förmågan att spara, spara, spara. Jag har inte förmågan att leva för att jag kanske behöver pengar i framtiden. Om jag blir lyckligare av att köpa en skinnjacka för 2000 spänn för så gör jag det, det gör inte mina syskon. Fast det här handlar inte om att jag shoppar upp mina pengar som jag jobbat arslet av mig för, just för att jag vill kunna göra det som faller mig in, det handlar om vad andra tänker om mig. Hur min släkt tycker att jag kastar bort min framtid genom att byta från skola till jobb, från ett jobb till ett annat, från det jobbet till en annan skola, och från den skola till jorden runt. Jag är ganska säker på att de flesta tycker precis som mig, att jag är rastlös, men att deras åsikt skiljer sig en aning från min egen. Att de tycker att jag måste tänka på framtiden, att jag måste spara pengar för att det kan vara bra att ha någon gång. Att jag måste leva för framtiden. Det känns så, när jag pratar med dem.

Men. Tänk om. Tänk om jag dör innan sommaren är slut. Jag kanske blir påkörd av en truck på jobbet, eller att jag frontalkrockar i 90 km/h på väg mot jobbet. Man kan tänka åt det hållet också, utan att det är negativt. Jag vill leva i nu, och inte sedan. Det ordnar sig alltid, på något sätt. Och skulle jag inte leva som jag gör nu, kan jag garantera att jag inte hade levat alls.

Det är skillnad på mig och min mamma. I min mamma bor en latmask, hon har aldrig haft ett riktigt jobb i hela sitt liv. Aldrig. Hon ber mig att inte slänga bort mitt liv som hon gjorde genom att avbryta studier också vidare, men skillnaden är enorm. I min ålder hade hon man och barn, i min ålder valde hon kärleken. Och senare, när det inte passar henne, så har hon ont i kroppen, så ont i kroppen att hon inte är kapabel till att arbeta.

Ser samhället ner på mig? Att jag lever när jag kan, och när jag inte kan det får jag lösa det då. Antagligen.

Säg att jag vill åka bort och upptäcka världen, och spendera 60 000 på det, är det inte då min ensak? Är det inte jag som tar det beslutet, och något som jag sedan får ta ansvar över. Allvarligt är jag så TRÖTT på att alla ska lägga sig i mitt liv. Att jag gör fel som avbryter mina studier, att jag byter från en fast tjänst till ett sommarjobb och att jag gör fel i överhuvudtaget att jag inte har några planer på vad jag ska göra i framtiden.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Alls. Någongång. Aldrig. Om jag sedan hoppar på en ny grej, för att det kanske kan få mig att komma på vad jag vill, är det så fel? Är det så fel att slippa bry sig om vad någon annan gör?

AHHHHRHHGGGRHHHHH!!!! Nu är jag arg,. Tvärstop.