Nu var det ett tag sedan jag bloggade, överhuvudtaget, och tänkte väl att det är dags igen.

De senaste veckorna har jag legat med både vinterkräksjukan och influensan och det har gjort mig psykiskt och fysiskt utmattad. Inte nog med det, så har det varit sm-slutspel i hockeyn och Timrå fick möta det absolut värsta lag jag någonsin mött någon gång under alla mina år som hockeysupporter, Modo hockey. Och redan innan, visste jag hur det skulle sluta, men aldrig, inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att det skulle göra så här fruktansvärt ont i kropp och själ att förlora. Segermålet av Svartvadet under gårdagen ställde mig mot väggen, och att se och höra tillhörande fans jubla med hånande blickar var liksom droppen för mig. Jag förstår att de var glada, och jag förstår att de efter den här persen äntligen kunde andas ut lite.. Men, seriöst, för mig hjälper det inte. För mig var, och är det ett totalt jävla mörker.

Att se Kent Johansson efter matchen i en intervju, gjorde så förbannat ont i kroppen och det syntes hur mycket karln älskar Timrå IK och hur han önskar laget framgång. Det kan inte finnas en tränare som honom, som är så otroligt äkta.

Det är sorg. Sorg. Sorg i Medelpad.

Tack Kenta. Jag saknar dig redan.