Det är verkligen så som dem säger, att tiden inte räcker till det man sysslat med tidigare när man inte hade ett liv. Jag pratar förstås om hela den här biten med att skaffa sällskap och vad man prioriterar när man väl har nått så långt att man gjort det.. Ja, för i mitt fall har det faktiskt tagit drygt tjugo år innan jag äntligen kunnat slappna av och ge min ego-tid till någon annan än mig själv. Nåja, i vilket fall som helst så insåg jag för en stund sedan att jag hade några minuter över till att blogga, och dessutom ha något att skriva om. Nämligen; Hur snygg jag var då, och inte är nu.

I vilket fall som helst så slog semestern med järngänget väl ut och jag och min syster har lyckats umgås några gånger utan att vi tagit kål/kol (?) på varandra. Slängde ner mig på hennes säng och konstaterade att jag varit väldigt duktigt idag, som trots utan lust lyckas simma ett antal längder på simhallen. Klappar mig om magen och tänker att nu ska minsann det här bort. Ja, för vi vet ju hur lätt det är att tappa i vikt när man äter 22 croissanter och 13 dubbelnougater om dagen. Sen skymtade jag gamla skolkataloger som jag petade ner från hyllan, just bara för att jag inte orkade ställa mig upp och ta dem som normala människor.

Och ja, man skulle kunna påstå att min utveckling har varit enormt intressant att studera. Eller inte, det beror på hur man ser det. Av någon anledning har jag alltid sett min utveckling som bra, och alltid blivit till det bättre. För trots att jag är fet nu, så är jag 10 gånger snyggare när jag tittar på min spegelbild än för 4 år sedan. Men... När jag tittar i skolkatalogerna inser jag att det inte är så. 20 kg tyngre, förvisso blond och blåögd, men ack, så ful figur. Om jag inte orkar med att släppa på dem här äckliga feta kilona på min kropp efter att ha sett dessa bilder, ja, då är jag antagligen dömd till att vara det fetto som jag är idag.

Ja, "J" påstår i alla fall att han skulle älska mig minst lika mycket om jag går upp 30 kg till, men av någon anledning tror jag honom inte. Och för den delen, så finns det ingen chans i världen att jag skulle kunna klämma fram en unge, om jag så skulle vilja, om jag inte går ner i vikt vid den vikt jag står på idag. Så, det är nog inte aktuellet, men det har liksom varit ytterligare en grej som gjort att jag slappnat av och tryckt i mig den ena godsaken efter den andra. Eller, egentligen är det inte så farligt som jag uttrycker mig som, men det är tillräckligt illa att jag äter så dåligt som jag gör.

Suck. 20 kg är en lång backe att ta sig uppför, men det ska väl gå det också. Och tänk vad ofantligt snygg jag skulle bli, med tanke på hur snygg jag är idag. Visst håller alla med? *Spänner onda ögat i* Det är bara det att jag hela tiden har velat, men inte orkat och inte heller haft någon motivation till. Jag har inte velat avstå från att äta det som faller mig in, när jag vill. Jag har velat kunna äta den festaste potatisgratängen till middag, och ätit godis hela kvällen som efterrätt, på måndag, tisdag, onsdag eller vilken dag som helst av de återstående.

Vi får se vart det här leder mig nu. Min syster är fast besluten om att lyckas, jag, ja, jag är lite sådär, att jag får ta det som det kommer. Sen får vi se vad som händer, det ordnar sig alltid, som sagt.

Pussipuss