Jag blir förvånad över hur ett negativt besked påverkar mig som person så fruktansvärt illa, när man under en längre tid med hjälp av olika kontakter och tillskott blivit ganska jämn i humöret. Det är inte så att jag under denna tid kommit trippandes fram på tårna med spontana glädjeskutt då och då, men det faktum att jag sluppit dem allra värsta dalarna har varit nog så glädjande. Att man sedan går och är förväntansfull på vad som komma skall, och sedan få ett beslut som rent ut sparkar dig ner utöver kanten som man trodde var något sånär stadig kan man inte bli mer än förvånad när det faktiskt resulterar i nya djupa dalar. Faktum är, att det är då allting kommer hopandes, igen. Man har upplevet det där så fruktansvärt mycket tidigare, och att sedan bli anklagad och kränkt av personer som inte ens har träffat mig eller mina kontakter gör att benen vacklar, och sedan ligger man där, utslagen.

En människa som helt enkelt fattar sina beslut efter ett osykldigt frågeformulär, som ifrågasätter allt vad alla proffesionella läkare, psykologer och övriga kontakter säger. Hur dem kunnat bedömt det dem gjort, olika individer, utan kontakt med varandra, men med samma teorier om hur jag påverkats av den ridlolycka jag drabbades av sommaren -98, samt utefter hur dem senaste åren utvecklat sig för mig personligen. Dem, dem kan dem minsann ifrågasätta utan att själv ha träffat någon utav dem.

Jag känner mig enormt kränkt och jag skulle tro att alla inblandade kontakter känner detsamma. Hur i helvetet kan man ta detta beslut, utan att ha någon som helst kontakt med dem som det berör? Det är inte bara att bita ihop och komma igen, det är frågan om att försöka undvika det man under en lång tid kämpat med. Jag är inte sjukskriven för att jag vill, jag är sjukskriven för att överleva.

Idioti.