Vill bara vara som alla andra.

Ibland blir jag så fruktansvärt konstig i kroppen, det går inte att förklara, för det blir bara så. En otroligt jobbig känsla för jag slits mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Jag kan faktiskt inte styra det jag känner, och trots detta och mer därtill vill Försäkringskassan att jag ska slussas ut på arbetsmarknaden igen. Ja, och om ni vil så är det fritt fram att höja på ögonbrynet över det faktum att jag inte är kapabel till att arbeta/studera just för stunden. Det är ingen mer än redan inblandade parter som behöver ta del av dem bakomliggande orsakerna. Ändock, så väljer jag att skriva om vissa saker eftersom det lättar sinnet. Är övertygad om att de flesta bloggare gjort det någon gång, och det här är antagligen inte den sista bloggen om svåra känslor.

Inombords är det olidligt, även om utsidan skvallrar om något annat. I vilket fall som helst så har det varit en hektisk tid, och alldeles nyss tittade jag på jobbannonser till min syster och insåg att ja, jag längtar tills den dag jag kommer att orka med att gå tillbaka till ett arbeta utan rädsla för att misslyckas igen. Jag ser verkligen fram emot det, men kommer inte att klara av det som dem här människorna utan medkänsla kräver. Den stora skillnaden nu är att jag har J som stöd och som ligger med mig i sängen om jag inte orkar annat än att göra slut på dem sista krafterna genom att gråta sig till sömns. Det stödet hade jag aldrig tidigare.. Samtidigt anklagas jag av försäkringskassan att vara en slacker, och dem ifrågasätter proffesionella läkare, psykologer och människor som har stor erfarenhet av vem jag är.

Vart ska mitt liv sluta? Vart ska jag ta vägen? Drömmen om att studera och bli något annat än kassörska på ICA eller Industri-arbetare på HL är fortfarande stor, men känns ouppnålig. Själva tanken om att jag skulle klara av det är rent ut sagt bisarr och jag önskade att den kunde suddas ut. Jag drömmer inte om ett överklassliv och ett  välbetalt jobb som jag befinner mig på just för att jag skulle kunna leva det här överklasslivet. Nej, i så fall hade jag aldrig vänt mig till sjukvården, för mer än att klara av livet och slippa gå under ekonomiskt för det.

Jag är inte värdelös, även om många faktorer får mig att känna mig det, varje dag. Låt mig bara känna mig som en normal människa, med lite vardagsångest och förmåner till livet som jag inte känner mig lottad av idag.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0