Crap.

Jag hatar att vara så där oerhört positiv och sedan inse dagen efter att det inte är en dans på rosor.

Det är inte det att jag mår dåligt, för tro det eller ej, jag kan faktiskt skilja på sådant som är bra och inte bra. Men det är allt det här som händer och skall hända, det är det som får mig att vackla. Tänk om det blir som det alltid blivit, tänk om det inte blir bra och tänk om jag misslyckas igen. Jag får inte misslyckas en gång till, inte nu när jag har absolut bästa tänkbara stöd man kan tänka sig. 

Nej, jag får inte tänka så. Att jag kommer att misslyckas, allt kommer att bli bra och med tiden kommer detta liv bli till det bästa. Jag måste bara övertyga mig själv om att det är möjligt. Jag kommer att ta den där veckan from 080426 och bara koppla av, leka och njuta av den nya start jag ger mig själv. Det kommer att bli tufft, men jag ska verkligen se till att klara av detta. 

Det finns hopp om livet, och det har J gjort mig medveten om.


Nu, skall jag åter igen ta fram cykeln och cykla en sväng runt Söråker, sådant ska tydligen vara bra, säger min terapeut. 

Adiós.