Jag vet inte om jag borde be om ursäkt för mitt massiva bloggande om onödigt skit.. Att be om förlåtelse är vanligtvis min grej, men den här gången avvaktar jag.  I vilket fall som helst är jag så fruktansvärt nervös varvid jag tagit rätt beslut eller inte de senaste veckorna. Ibland kommer det en liten känsla smygandes och viskar i mitt öra att jag borde ha ångest över allting, samtidigt som jag helt enkelt har förtjänat det här lilla extra. Tänker inte enbart på det ekonomiska, utan även de här grejerna som fått mig att växa de ynka centimetrarna som jag gjort.

Ångest över.. vadå? Det är bullshit! Jag lyckas med nöd och näppe blockera dessa ångestinslag, men jag lyckas mer än förrut och det.. det är kontentan av att jag vuxit, så varför tvivla och ifrågasätta mitt liv? Ingen annan har rätt till det, och jag försöker att bli en hel människa igen genom att tro på mig själv.

Jag tror till exempel att:

Jag KAN vara i grupp utan att tro att andra tycker att jag är konstig.

WOHO! Liksom. Den här gruppen kan lära mig att slappna av i andra grupper.

• Mina vanligtvis deppiga bloggar, är fortfarande deppiga, men med ett annat (positivt?) avslut.

Adiós.