Det är sant, jag är en mes i allra högsta grad!

Och jag kan verkligen inte skriva en blogg när jag behöver det. Vet inte hur många gånger jag skrivit en mening, läst igenom och sedan raderat allt. Mitt liv är som vanligt helt kaotiskt, både i positiv- och negativ bemärkelse och det finns inget normalt att skriva om. Inget som intresserar andra än mitt inre åtminstone..

I vilket fall som helst har min slav från Värmland flyttat upp till Sundsvall och det känns fantastiskt roligt. Känns som om att jag har få vänner som jag verkligen litar på till fullo i mitt liv. Värmland är en sådan vän, av någon anledning. Jag har det faktiskt relativt bra, och borde inte klaga över den situiation som är.

Ändock, ibland är det svårt att se allt från den ljusa sidan som numer finns i mitt liv. När jag är ensam till exempel. Det är här som mesen stegar in och förstör allt. Förstår inte riktigt hur jag klarat av livet tidigare, när inte J fanns i det. Ni ser, jag är den där mesen varken jag eller andra trodde fanns inom mig. Jag vill helst inte göra något utan honom och om jag gör det, så längtar jag hem hela tiden. Sjukt, och mesigt.

Ikväll spelar Timrå sin sjätte match mot Hv71 som har fördel 3-2 i matcher, och detta borde göra mig mig helt hysteriskt nervös, åtminstone förr i tiden. Nu, känner jag mig lugn och sansad, och har gjort detta under hela slutspelet hittills. Vet inte riktigt om jag skall vara orolig över detta, förr, så var det liksom alltid en viss oro för Timrå, den där oron som infann sig under kvalserien t ex. Nu, nu är jag lugnt. Det kommer att lossna, och vi kommer att klara av detta.

Precis som att jag kommer att klara av det jag nyligen satt igång och tagit upp till ytan.  


KOM IGEN TIMRÅ IK!


För övrigt, så vill jag ha en häst. Eller inte. Eller... Jag vill ha en häst, fast jag vet inte om jag orkar. Som vanligt.


Adiós!