Under gårdagskvällen var jag i urkass kondition, länge sedan jag mådde så illa som jag gjorde då. Ångestattacken var närmre än någonsin, men som (o)tur är räddades jag ur situationen. För första gången någonsin kände jag av tröstätandets effekter så väldigt uppenbart, nästan som natt och dag. Om och när jag mår dåligt så blir jag väldigt ynklig och tittar på Jonny med ledsna hundögon, så igår gjorde han en skinkmacka till mig när han själv skulle ta en. Vilken tillfredsställelse för själen! Från att ha legat i soffan med ångestsymtom kändes det som att jag kom tillbaka till verkligheten, helt sjukt, men sant. Mådde förvisso inte som en prima ballerina, men plötsligt kändes det så mycket bättre. Nästan så att jag blev illamående av min upptäckt, har som sagt aldrig känt av sådana stora skillnader trots att jag tyvärr tröstätit mig ur jobbiga situationer mer än en gång i mitt liv. 

Ska jag se det som ett bra eller dåligt tecken?

Förut har jag alltid varit medveten om mitt tröstätande, mitt firande av att jag inte mår dåligt eller då det varit "myskvällar" som späckats med ätbara ting, men inte så pass medveten att jag känt av en "förbättring" av mitt handlande. Jag borde å ena sidan tycka att den reaktion som blev, illamåendet av tillfredsställelsen i fortsättningen ska vara ett tydligt motiv till att avstå tröstätandet, men å andra sidan så hjälpte det mig verkligen mot att bryta ihop totalt. Det blir lite av en konflikt där, en konflikt jag måste ta ett bra beslut om. Det enda rätta beslutet är att avstå tröstätandet, men ni förstår mitt dilemma?