Är så förtjust i min Sessa, vi tänker likadant och jag blir så glad varje gång jag inser det. Idag var tanken att jag och Ida skulle ut och rida gärnet upp mot Snägden, men efter en bit upp så insåg vi att vi inte vågade riskera att bli skjuten så då vände vi och tog en annan väg. Moro var till en börja ganska långsam, men när vi red in i skogen för att komma ut på en annan väg busade han upp sig. Tog ett skutt över en vattenpöl och blåste upp sig för en rosa grind på en stig, vad den nu gjorde där.. Efter ett tag kom vi ut på en annan stig där vi travade på, jag kände att Moro var på hugget och trodde att han var på väg att fatta galopp när han plöstligt drar ner huvudet och skakar om och halvlyfter på rumpan. Det var ett glädjeskutt utan dess like och det märktes att min prins blev ännu mer taggad när Idas Prinsen travade före.

Moro taktade hela nästan hela vägen och när vi kom ut på en bra galoppväg så släppte vi hästarna, eller Ida gjorde det och jag höll in Moro eftersom jag ville att han skulle fatta galopp på mit kommando. Det var lättare sagt än gjort och han galopperade på stället samtidigt som han blev sur över att jag höll in honom. Så ja, jag släppte på helt och från första steg drog han iväg med all världens fart.

Han är så fruktansvärt rolig att rida, pigg och positiv och det känns som att rida på en riktigt sprallig ponny. Dessvärre kom vägen och jag försökte först att få stop, men det gick förstås inte och då var det försent att vända. Jag försökte, men hade vi genomfört svängen hade vi kraschat rakt in i en tall och det var inte ett alternativ, så det var bara för mig att luta mig bakåt och dra lite i tygeln för att få honom att stanna. Prinsen hade redan svängt av så när vi kom tillrätta igen ville Moro galoppera mer. Efter det skrittade vi av dårarna och red hem, det vankades stallmöte och det gick efter omständigheterna bra.