Satt i soffan och tittade på 2½ men härom dagen där Alan försöker pränta in i sin son Jake´s huvud att han måste plugga inför matteprovet. Att han måste ha högre mål än vad Jake har, medan Jake ställer in sig på exakt godkänt. 67 poäng. Alan säger då att han måste skärpa sig, för folk som honom kallas för "slackers" och det är inte bra. Jake rycker på axlarna.

Jag har en teori: I hela mitt liv har jag blivit bombad med uppmaningar om att jag måste vara bra i skolan. Mina föräldrar har förvisso sagt att det räcker med godkänt, det är huvudsaken. Men har man en sträng rektor i släkten och andra med höga visioner så sätts man liksom med kniven mot strupen och blir tvingad att plugga arslet av sig. Klarar man av det, så fine, men är man som mig med svagt psyke från andra sidan av släkten* så kommer det bara gå utför.

Därför är jag som jag är. Jag är en slöfock utan dess like. Jag städar sällan, samtidigt som jag får dåligt samvete och håller på att skämmas ögonen ur mig när folk kommer hit. Jag är slarvig, jag ligger gärna i soffan och pillar mig i naveln och jag vill få allting serverat åt mig. En "slacker" helt enkelt. Jag hade höga mål med studierna, orimliga mål. Det har förstört min hjärna och istället har latmasken letat sig in i mitt huvud, på så sätt överför den negativ energi till resten av min kropp.

Pressen och mina egna mål visade vägen till ett liv som slöfock. Jag tro att om man är som Jake i "two and a half men" och har den inställningen när man är barn, så har man mer energi när man blir äldre och tvingas bli vuxen. Man gör som man vill och lever sitt eget liv. Vanligtvis kortsluter min latmask hela min kropp och lilla hjärna, så att när jag verkligen ska plugga så orkar jag inte det heller. 


Men nu jävlar, nu är jag på gång. Men slackern finns kvar inom mig ett tag till!


* Men så mycket lättsammare!