Usch, jag har varit så dålig på att blogga nu under en tid. Lilla gubben går på en kur fenylbutazon nu och skall så göra tills på torsdag. Har det inte skett någon förbättring tills dess (och några dagar till så att den smärtstillande effekten avtar) så är det dags för ett återbesök på kliniken. Jag hoppas att jag slipper återbesöket, men ni som känner mig rätt vet att jag antagligen kommer att åka in ändå, oavsett läge. 

Detta ältar jag fram och tillbaka i mitt huvud, hela tiden, trots att jag vet bättre:

På vårt klinikbesök för 1½ vecka sedan gjordes en fullständig hältutredning, dvs man tittade på honom oböjd på rakt och böjt spår, böjde högt och lågt utan reaktion. Hältan släcktes genom bedövning i hoven och sedan röntgade vi hov och ben (på båda fram) och hittade ingenting av intresse, ingen spricka, ingen fraktur. Veterinären visade mig något som kunde tyda på böld/blödning och ett våtvärmande omslag lades om hoven. Boxvila i några dagar, sedan ut som vanligt igen, på med skon och longera i ridhus för att se om det blivit någon förbättring. Inget önskat resultat och buttakuren kördes igång.

Trots detta och trots att jag litar på veterinärens utlåtande mer än mina egna spekulationer så kan jag inte låta bli, att just spekulera. Det finns inget som tyder på något annat än just en blödning, ändå ringer jag runt till alla jag känner (till er jag inte ringt de senaste dagarna så beror det på att jag känner mig tjatig) för att någon ska säga till mig att sluta oroa mig. Buttan verkar smärtstillande, men också inflammationshämmande så jag måste väl ge det lite tid. Jag kan inte göra mer i dagsläget ändå, även om det stör mig enormt mycket. Saknar att rida också, men inte lika mycket som jag saknar att han är sitt vanliga jag.