Måste bara uppdatera;

Fick en avbokad tid idag på kliniken klockan 11.00, ringde Sessan och krävde att hon följde med mig som stöd (ifall det skulle innebära min död), fixade sedan kärran och drog iväg till stallet. In på kliniken, springa i gång, springa på volt, bedöva, vänta, springa på volt, bedöva, vänta, springa på volt och bedöva igen, vänta - och ytterligare en gång springa på volt. Allt "allvarligt" är uteslutet, så det känns skönt, Moro är inte döende och därmed är inte jag det heller. 
 
Han var inte lika halt idag som för två veckor sedan när vi var in, men vad gör det, huvudsaken är att jag får känna mig en aning positiv ett tag i alla fall. Har nu lovat att inte deppa ihop totalt och OM tankarna börjar snurra så kan jag bara slå en pling för att få bekräftat vad veterinären sa. Detta så att jag inte går runt och diktar ihop själv vad veterinären sa och inte.

Hej och hå, nu är det stall och medicinering som gäller!