Bloggandet går inte särskilt bra i kombination med heltidsstudier, heltidsarbete och älskad häst att ta hand om... Snart är arbetet slut för den här gången och den älskade hästen försvinner snart ut ur mitt liv, så kanske kan bloggandet snart återupptas igen. Som de flesta redan vet är min lilla prins utdömd av veterinären och det finns inget som helst hopp för att han ska bli bra igen, stackars liten. Jag vill bara att allt ska bli bra igen så att han fortsätter att ge mig glädje även i framtiden.

Har väntat på besked från försäkringsbolaget, med hopp om att de inte skall strula, och jag fick som jag ville, men när beskedet kom ville jag absolut inte ha det. Ville inte se scenariot framför mig där jag måste åka iväg med honom på våran sista resa tillsammans. Har legat tyst och stilla som en pinne på soffan sedan jag öppnade mailet från IF och bara grubblat på det här, det finns ingen återvändo och alla vet, framförallt jag att det inte finns något annat alternativ än det som komma skall. Tänkte på vad min terapeut brukade säga till mig, att när det känns som sämst, så ska jag (man) göra precis tvärtom.

Min hjärna säger åt mig nu och de senaste två timmarna att krypa ned under täcket igen och stanna där hela dagen, bara sova bort det som gör ont inom mig. Jag vill inte må dåligt, jag hatar att må dåligt eftersom det förstör hela mitt liv och därför är det väldigt lätt att dra täcker över huvudet och vänta på att sömnen skall infalla. Funderar dock på att försöka bryta mönstret och göra det som min terapeut säger, att göra precis tvärtom. Åka upp till stallet, pyssla med Moro och sedan rida ut en sväng med också älskade Ella. Jag HAR något som motiverar mig mitt upp i allt elände, och det är EllaBella och hennes rutin, en ren läromästare.

Hon pratar med mig lite lätt när jag kommer till hagen och verkar uppskatta min tid tillsammans med henne, med tålamod kommer hon att bli en supertrevlig häst som kommer att hålla mitt humör uppe. Att skaffa en ny häst i dagsläget, känns så långt borta, även om jag vet att jag någon gång i framtiden inte kommer att nöja mig med att rida någon annans häst i längden. Men att vänta tills utbildning är färdig, är inte en dum tanke, snarare väldigt bra eftersom jag har tid att låta "ersättningspengarna" växa på hög tillsammans med ett sparande vilket därmed ger bättre förutsättningar för att hitta en fin pärla när det är dags.

Önskar dock att försäkringsbolaget fick behålla sina jäkla pengar och att Moro skulle slippa sin smärta i hovarna, att han fick stanna kvar hos mig i minst 10 år till frisk och kry innan det blev dags för honom att lägga skorna på hyllan. Jag har liksom planerat mitt liv och kommande hem efter de förutsättningar som skulle passa honom bäst, så som han är uppfödd, på lösdrift tillsammans med andra likasinnade. Nu behöver jag inte spola de planerna helt, men det är ändå något som jag tänkt mig, en gammal polack som med sin livserfarenhet kanske uppfostrar mitt unga nytillskott. Det här kommer alltså inte att ske, inte tillsammans med världens bästa polackprins! Tråkigt, men helt oundvikligt.