Om en vecka skall jag tillbaka på återbesök med lilla gubben. Det känns svårt, har redan bestämt mig för hur jag skall göra. Det svåra är att se honom äta grönt gräs och inte alls verka bekymrad över någon hälta, genast kommer en strimma hopp inom mig och jag hoppas, hoppas. Inser dock ganska snart att han äter en ganska stark kur butta och att den tar bort det onda. Jag vet att det bara finns en liten, riktigt minimal chans att han skulle kunna funka normalt, om ens det, så jag försöker förlika mig med tanken om att jag måste sluta hoppas.

En vecka kvar och gud vet hur lång tid det tar att få klartecken från försäkringsbolaget.