Svammel om allvar

För någon dag sedan läste jag en artikel om en tjej som blivit utsatt för våldtäkt under ett flertal tillfällen, nu lade man dock ned utredningen på grund av bristande bevis. Själv sitter jag i en liknande sitts, eller jag vet åtminstone inte vad som kommer att hända med den anmälan som jag för ett bra tag sedan lämnade in. Har ingen lust att ringa och kolla läget heller utan jag tar det som det kommer.

Men om utredningen läggs ned nudå? Ja, då blir antagligen den anmälde glad, säkert skadeglad om jag känner den här personen rätt. Jag kan inte säga vilka känslor som skulle komma upp inom mig, men däremot har jag redan från start insett att det kan vara lite av ett hopplöst fall och har på så vis redan hunnit ställa mig in på det. 

Däremot så vet jag det här;


Jag skulle aldrig ångra min anmälan, oavsett utfall. Jag har absolut ingenting att förlora på detta, snarare tvärt om. Om utredningen läggs ned så vet fortfarande både jag och den anmälde vad som har hänt och jag är nöjd av bara tanken på att min anmälan kanske avskräcker från att utsätta någon annan för något liknande i framtiden. Det är mycket möjligt att den här personen är en helt annan person idag, men för det ska personen inte få gå ostraffad för vad som hände tidigare i livet. 

Punkt.  


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0