Det bränner i ögonen, tårarna är nära och jag återupplever hemska känslor från den tid som var den värsta i mitt liv. Det är extremt jobbigt att behöva inse att jag bara viftat med händerna som om det vore en låtsasgrej när det i verkligheten är något helt annat, mycket värre än vad jag kunnat ana. Det har sjunkit in mer och mer nu på sistone och jag skulle bara vilja finnas där, stötta och säga att allt blir bra.

Jag grät extremt mycket när jag mådde som sämst, och jag sov desto mer, det var en del av min medicinering.... 10-12 timmar per natt, 1½-2 timmar mitt på dagen och därimellan grät jag antingen eller stoppade en massa onödigt i munnen. Nu gråter jag sällan och aldrig, men jag äter desto mer istället och hade det inte varit för  Moro så hade jag skjutit i vikt alldeles förfärligt. Bara på de här veckorna han har varit stående så har jag ökat 3 kg i vikt och det är enbart för att jag inte får någon daglig motion.

Jag vill finnas där - alla timmar på dygnet!