De senaste dagarna har kantats av riktiga lyckorus i kroppen, den här känslan är precis vad man eftersträvar i ett förhållande. Mitt förhållande med Jonny är fantastiskt, men lika fantastiskt är mitt förhållande till den där idiotiska polacken som jag köpte på mig för ganska precis 1½ år sedan. Några av er kanske undrar hur jag kan jämföra ett förhållande med människa och djur, men för mig är det som sagt precis den här känslan man vill (åtminstone jag) uppnå i ett förhållande. Jag och Moro har ett förhållande, vi är ett, precis som jag betraktar att jag och Jonny är.

Och man förstår när man gjort något rätt när man närmar sig stallet och möts av en hästblick som tittar upp igenkännande mot bilen och gnäggar ett ljudligt gnägg. Man förstår att man inte är en dålig hästägare när man ropar till sin älskade över gårdsplanen ned mot hagen och möts med ett efterlängtat gnäggande svar. Jag blir alldeles varm i kroppen vid de tillfällena och det är nästan så att det kommer en liten, liten tår i yttersta kanten av ögongloben.

Han charmar alla i sin väg, trots sin burdusa frammarsch och han har mitt hjärta helt och hållet.