Vart jag än ligger, sitter, står eller går så omges jag av en bubbla fylld av ångest, oro och sorg. Denna bubbla har funnits där hela tiden, från början som ett skydd för verkligheten, ett skydd som har hjälpt mig till acceptans och bearbetning. Nu, nu förbereder mig bubblan på det sista inför avslutet. Antagligen är det löjligt av mig att älta detta dag ut och dag in, när  jag innerst inne accepterar det som är ett faktum. Det är bara det, att jag aldrig mer vill utsätta mig för det här igen, att må dåligt har jag gjort tillräckligt i mitt liv och jag vill undvika det i allra högsta grad i framtiden.

Skulle aldrig ha blivit så förtjust i min lilla polackprins, resultatet av det är nu detta, sorgen över att behöva ta någon annans liv. En kompis. Många lyckliga stunder tillsammans väger förstås upp det hela, men det känns ändå så fruktansvärt svårt och orättvist just för tillfället. Jag vet att det är det bästa för Moro, han ska inte behöva gå runt och ha ont. Det skulle jag aldrig acceptera.

Hela min vecka har varit en pina, mitt försök till att göra någonting åt den negativa spiralen misslyckades helt och istället föll jag till en djupare avgrund. Igen. Låg i sängen igår, klarvaken, jag som alltid somnar med detsamma. Ögonen fylld av tårar. Det närmar sig och jag vet inte hur jag skall klara av att lämna honom uppe hos Nässlander’s, även om de är professionell och otroligt trevliga. Det hjälper inte mig, det kommer ändå att vara sista gången jag får se honom i livet. Och det fyller mig av sorg. Hur gör man? Jag vill inte överge honom, men jag vet samtidigt att jag inte vill se det sista ögonblicket och minnas en hemsk bild av vår tid tillsammans.

Har undvikit att vara i stallet dessutom, extremt svårt att mötas av det alltid lika glada välkomnandet av honom från hagen. När det här är gjort, måste jag se över mitt liv, kan inte fortsätta så här destruktivt. Frågan är bara hur många gånger jag sagt det tidigare? Och när det äntligen kommer att ske? Känns ju väldigt motiverande i stunder som denna… verkligen.

Aldrig mer egen häst? Jo, antagligen.