R.I.P älskade vän!

Idag dränkte jag mina sorger över älskade M (mer om det snart), eller ja, egentligen inte. Igår var en tuff dag, jag grät många tårar och det har hänt att mina ögon även tårats idag. Han är borta, på en bättre plats där han slipper att ha ont, men trots att han inte finns i det här livet längre så känner jag hans starka aura. Kan man känna så? Jo, jag inbillar mig att det är så åtminstone. Jag känner den energi han hade och den inspiration han alltid gav mig, trots att han ibland hade sina dagar när jag bara ville strypa honom...

Lite av hans charm faktiskt. 

I onsdags stod jag och borstade honom på stallgången, kliade honom runt skapet och han njöt i fulla drag. Detta blandat med ett härligt mumsande på äpplena och sockerbitar som jag gav honom stup i kvarten. Han gick framåt och kikade ut genom stalldörren, solen sken på honom och jag bara kände inombords att det aldrig kommer att finnas någon lika älskvärd individ som honom i mitt hjärta. Att jag älskar honom så mycket och trots att jag bara skrek inombords att jag inte ville göra det här, så visste jag, jag visste vad som var bäst för honom.

Jag hanterar det här bättre idag och jag ångrar ingenting, däremot är jag förstås både bitter och förbannad över det faktum som ledde mig till det här beslutet. Jag är glad att han mådde bra på slutet, även om jag grät och grät igår över att det kändes så svårt för att han verkade må som en prins. Trots det faktum att buttan och vilan talade, han behövde inte göra mer än vad han klarade. Det liksom lurade mig på det sätt att jag ville hoppas på att han mirakulöst blivit av med artrosen. Vilket förstås inte skulle hända.

Idag är jag så glad över att han mådde bra, tänk vad hemskt att leda en stapplande häst ut från hästtransporten och se en häst som mådde otroligt dåligt. Min häst, min polackprins. Min smärta hade då varit ännu större än vad den var igår, och som kommer att fortsätta ett tag.

Nu har han det bra, i hästhimlen kanske han springer runt med min gamla Gurkan och äter gräs som om ingenting hade hänt.




  



  



Kommentarer
Hanna

Vilka fina bilder =) Jag hoppas du tänker på allt fint och roligt ni haft tillsammans och att du njuter av era fina minnen!

2010-09-11 @ 10:11:12
URL: http://mrsgralberg.blogg.se/


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0