Hoppträning 11/4

Igår tvekade jag på om jag skulle åka till Härnösand efter ytterligare en jobbig dag. Tänkte sedan att det kunde vara roligt att få göra något helt annat och att hoppa med Pojken har kommit att bli allt roligare med tiden. Gårdagens övning handlade om bålstabilitet och vändande hjälper, ungefär samma som för Eva. Vi värmde upp snabbt och red utan stigbyglar därefter i både trav och galopp - väldigt jobbigt på Pojken som man inte får något gratis med. Försöker dock att inte tänka på formen utan att släppa fram honom och söka sig nedåt om och utifall att han kommer till det stadiet.

Efter detta skulle vi givetvis hoppa och vi fortsatte utan stigbyglar (att hoppa utan stigbyglar har jag nog inte gjort sedan ponnylektionerna för Eva på THSF när hon arbetade där, ca 10-12 år sedan med andra ord). Lågt förvisso och de första två sprången ett kryss och travbom. Höjdes sedan upp till räcke på ca 50-60 cm och jag protesterade inte en gång, Elin tyckte att det var bättre än med stigbyglar så snacka om att det var en som blev mallig. "Gud vad jag ska skryta om det här" tänkte jag och hoppade vidare utan stigbyglar när de andra fångade upp sina.

Tog ett par språng på ett räcke och ett plank med 4 galoppsprång men började bli trött. Riktigt trött. Orkade inte hålla om, åkte med som en vante och förväntade mig att Pojken skulle göra jobbet. Det blev några dåliga språng med ett kort sista och femte galoppsprång. Försökte hålla om, men jag var så trött i knopp och ben så jag orkade inte. Och förvisso har jag sugit åt mig något av det Eva sa om när jag rider Blomman, att jag inte ska skjuta på så mycket met sätet eftersom det ger ännu mer kraft, men... Det blev dessvärre att jag även red så på Pojken, och sätet är ett måste på honom eftersom han istället är lite svag i galoppen.

När jag dessutom var trött efter hoppning och ridning utan stigbyglar i ett helt pass så blev det inte bättre. Jag orkade inte men litade som sagt på att Pojken skulle göra sitt - och det gjorde han inte. Om han stannade en gång, han stannade två gånger och den tredje gången sa jag att det inte kändes bra. Då lade Elin om till ett kryss och vägledde mig hela vägen igenom, före och efter. Dock blev det avslutande språnget inte nämnvärt bra det heller, men vi kom åtminstone över. När Pojken stannat en gång blev jag genast passiv och tänkte att nu stannar han igen och jag gav upp mina försök till att hålla om.

Bra förvisso att jag fick känna på några stop, men nästa gång får det hellre flyta på.




Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0