Gud. Vad. Jag. Är. Glad. Att. Jag. Inte. Har. Häst. I. Detta. Snöoväder.

Idag var det riktigt läskigt att köra ut på savannen mot de djupaste Åvikes skogar. På de öppna ytorna yrde snön och jag såg inte 10 cm framför mig. Suck. Väntade bara på att vägen skulle svänga och jag körde i diket, eller att en plötslig metershög driva i vägen skulle ta mig.

Var på ridning med Jonnys dotter idag, en vecka efter en otäck olycka som hände när en häst blev rädd och skenade in i galopp. Som tur gick det bra och den som blev minst chockad vad dottern som låg kvar ett tag, ställde sig sedan upp och skakade av sig. Hon skulle absolut inte ha någon hjälp upp på hästen efter det heller, det skulle hon klara själv.

Det är en skada, att som ryttare kliva upp på hästen efter en avsittning, oavsett hur det gick (nåja, måste man ringa efter plingplong-taxin så är det väl ett undantag). Vet inte hur många gånger vi pratat om hur viktigt det är om man mår ok, och det verkade som att hon hade lyssnat mer än vad jag trott. Sjukt modig, tyckte dessutom att ridläraren Ida B var fjantig som skulle hjälpa henne med allt.

Jag stod i mitten och hoppades att hon aldrig mer ville rida. Vilken sjuk ångest jag skulle få om något allvarligt hände. Precis som mina föräldrar fick när jag druttade av rejält ett år efter att jag börjat rida. Den gången fick de besök av polisen som knackade på. Aj, aj. Vilken mardröm.