Up&Go with Blomman airlines

En stormig dag i sundet idag och min osäkerhet gör sig ständigt till minnes. Försöker att tänka på en härlig sommardag där jag med blommor i håret och vit klänning skrider fram på Blomman över en vacker sommaräng för att radera negativa tankar. Det går bättre och bättre och jag sitter och pratar och sjunger för mig själv och Blomman för att komma ihåg att andas. Vi rider iväg och allt är frid och fröjd, hon är dock något på tårna och det är helt ok så länge det inte går i överstyr.  

Vi skrittar länge, vänder hem och vänder sedan tillbaka för att trava både bort och hem. Vi rider förbi fladdrande presseningar, plastband och soptunnor som vanligtvis inte står efter vägen - och detta helt utan problem. Är glad och funderar varför jag är så osäker på mig själv och på hästen, när hon varje gång visar sig vara bättre och bättre. Nu hade hon vilat i två dagar eftersom jag arbetat och inte vill rida i mörkret ännu, när jag har den här osäkerheten inom mig. Ändå gick det bra hela vägen utom tills att den här bilen dök upp i hög hastighet utan tillstymmelse till att sakta ned.

Det kommer en bil som saktar in något och det går bra. Det kommer en till bil som INTE saktar in och skramlar i varje gupp. När bilen passerar oss skvätter Blomman till och hoppar åt sidan - PANG! Jag ligger i snön och kravlar eftersom snön i diket naturligtvis gav vika så att både jag och Blomman tappar balalunsen. Tänker att det bara är att falla av, ingen idé att kravla sig fast i en sådan situation. Håller givetvis fast i tyglarna och inser att det bara är dumt om jag inte ska göra mig illa. Blomman kastar sig bakåt och jag slår i knäna rakt ned i asfalten. Aj, aj. Får oerhört ont i dem och hinner inte upp tillräckligt snabbt, Blomman gör en rivare och springer hem till kompisarna. 

Ont, ont, ont! Kan inte springa de ca 300-500 metrarna till stallet då det gör ont att gå. Ringer i panik till Sessan och berättar att nu har jag en lösspringande häst som kommer att försvinna ut på byn. Fan, fan, fan. Gråter en skvätt över mitt jävligt usla sätt att hantera det här på, min osäkerhet och mina negativa spärrar. Kommer fram på gården och säger adjö till Sessan, hämtar Blomman som är oväntat lugn och tar in henne. 

Gråter lite till. Skriver ett sms till stallägare och Morr att jag fan borde sluta med hästar. Att jag inte orkar med det här. Åker hem, säger samma sak till Jonny. Ringer mamma som påminner mig om hur bra jag hade det med Moro trots vår väldigt dåliga början. Känner; Ok, visst men att jag aldrig lär mig. JAG skapar de här problemen som inte ÄR något problem, blir tokig. Hur ska jag orka med mig själv?

Det är bara att kämpa på, nu känns det bättre och jag ger inte upp.



Kommentarer
c..

Det löser sig.. blir bättre..

2011-03-09 @ 18:44:09
Hanna

Men jossey du ramlade ju bara av. Det är väl inte hela världen :) och prottisen sprang hem och var välbehållen :)

2011-03-09 @ 19:45:14
URL: http://mrsgralberg.blogg.se/
c..

Hanna !!



Gud så underbart svar !! haha och att det kom från någon annan än mig !!

Det var ju inte hela världen..

2011-03-10 @ 15:06:12
URL: http://fashionforoldies.blogspot.com/+
Åsa

Men Jossan då.. Aj så tråkigt.. tur ni e välbehållna båda två..jag har aldrig fått den reaktionen från henne på vanliga bilar för jag bryr mig inte..nu skramlade den tydligen mycke men låt inte de inskränka er nu,, Jag visslar samtidigt som jag driver lite å så tittar jag inte på de som kan vara läskigt för då tittar ju hon också.. titta framåt istället.. Skönt hon hittat hem i alla fall Kam Å

2011-03-10 @ 18:44:19
Emelie

Oj hoppas det gick bra med er!

2011-03-15 @ 23:35:52
URL: http://semlur.blogg.se/


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0