Jag hopptränade igår med Blomman för världens bästa Eva Hägglund, det gick ganska bra. Har en del att träna på eftersom jag likt en cowboy (mina ben lämnar kontaktytan) hoppar med hästen som en vante som bara hänger med, och skänklarna far fram och tillbaka, in eller ut från hästen. Måste träna på att få en fast skänkel så kommer även jag att få bättre balans. Lydnad och de vändande hjälperna stod i fokus under gårdagens träning, och det gick bra. Blomman skötte sig perfekt, även om hon nu återgick till att skjuta ifrån ganska rejält. Snart har nog poletten trillat ned för mig, började inse varför det är så. Tror jag. Det är i och för sig ganska logiskt för en häst som är född till att hoppa, men för mig som inte är van är det inte så lätt. Jag vet varför, men jag måste få en "aha"-upplevelse för att acceptera.

På grund av att hon ville skjuta ifrån tog jag väldigt många förhållningar innan avsprång och Blomman till och med saktade av innan, vilket fick oss lite ur balans och sprången blev sisådär. Under uppvärmning rider jag väldigt mjukt och fint och stör henne inte i onödan, men just när sprången kommer med så kommer mitt kontrollbehov. Nu insåg jag ju att det bara blev knäppt, så förhoppningsvis nästa gång så har vi tagit oss ifrån detta. Ska öva på skänkel hemma och att inte störa henne, hon grejar biffen.

1-0 till mig och inte min hjärna i alla fall. Varför? Jo, jag var så djärv att jag sade när vi skulle sätta ihop till en bana att nu fick vi minsann höja lite, typ två hål skulle bli bra. Då sken Eva upp som en sol och var inte sen att höja. Vi hoppade en bana och sedan höjde man lite till. Kände att jag nog skulle våga det också, men skulle jag klara? Så jag frågade Eva om hon trodde att jag skulle klara det. Och jo, vi höjde 4 hål innan det var klart! Att det var enkla kryss från början behöver vi inte prata högt om...