Ibland står man i ovissheten och tvingas fatta beslut som kan påverka dig en lång tid framöver, beslut som du kanske kommer att ångra men som är nödvändigt just då. Det gäller att våga för att vinna något, men det gäller även att tänka sig för och se det bästa för dig. Du vet aldrig vad som kan komma att hända men vågar du riskera allt och lite till ett kritiskt ögonblick i ditt liv så är det förstås beundransvärt.

Sedan finns det sådana situationer där du inte riktigt orkar att ta ställning, för du vill så gärna så mycket och vill inte tappa den lilla chans som eventuellt finns. Även om det vore bäst att inse att det är chanslöst, men ändå.. Du ger inte upp det lilla hopp.

Men när det går så långt att det påverkar dig under all din vakna tid, och du mår verkligen inte bra över att gå i den här ovissheten. Vad gör du då? Är det verkligen en tidpunkt där du måste göra någonting, eller kan du bita ihop lite längre även om det påverkar dig negativt. Det är väl ändå bättre att inse vad som alltid eller aldrig kanske är ett bättre ord, kommer att hända.

Det istället för att gå runt och plåga din redan så djupt sargade själ..

Du vill, men du kan inte.

Om det fanns fler som kunde kolla människor djupt in i ögonen för att få reda på sånt som den personen aldrig skulle kunna få ur sig annars, så kanske världen skulle ha lite mer medkänsla och förståelse.

De som aldrig upplevt den här känslan som besöker mig alltför ofta, de vet inte vad de pratar om när de säger att de är deprimerad. De vet inte hur det känns att varje kväll somna med tårar som svider i ögonvrån, och de vet inte hur det är att varje morgon vakna upp med svår ångest över att behöva överleva den dagen också.

Det finns ingen som kan kräva att någon annan ska behöva bry sig om sin omgivning, bara det inte övergår till total egoism. Men att titta i sina vänners ögon någon gång ibland, så kanske man kan föreställa sig lite om hur personen mår. Man behöver inte snacka skit om folk för att de missar en viss lektion, eller för att de ibland behöver vara ensam. Eller med någon som förstår, och som bryr sig om människan.

Det finns de som befinner sig i någons närhet och som går en på nerverna, men sen finns det också guldkorn. Ett av få är Isa Lönnberg.

Hon är fortfarande en människa jag vill lyfta fram. Hon bryr sig, och behandlar andra som hon själv vill bli behandlad. Hon är guld värd och hon betyder enormt mycket, utan att vi egentligen umgås sådär jätteofta.


I can't breathe, I can't sleep, I’m barely hanging on...

Nu gäller det bara för mig att bygga upp en positiv trend som håller i sig, jag har ett lopp som dyker upp om mindre än 2 veckor. Om jag inte gör någonting åt det här snart, så är jag rent ut sagt halshuggen.

Let my shoes lead me forwards - COWABUNGA !

Fick just veta av min mamma att en av mina vänners brorsa har kört ihjäl sig i fyllan i morse, tillsammans drog han med en av mina fd. grannar som vårdas för allvarliga skador på sjukhuset just nu. Jag tycker det är så fruktansvärt grymt och sorgligt, samtidigt som jag tycker sådana människor är helt dumma i huvudet eftersom man INTE kör när man är full. Något sådant ska inte ens komma på tanken...

Olyckan hände ute vid mina kusiner, och jag tackar gud att det var vid 04.00 det hände och inte senare. Vem vet vad som hade kunnat hänt om mina kusiner varit ute och lekt vid den tiden? Jag vågar inte ens tänka tanken.

Jag är glad att inget sånt hände, och jag är glad över att min fd. granne lever trots att jag faktiskt avskytt honom innan. Han var dum som satte sin fot i samma bil som en onykter kille, förmodligen var han väl inte ens nykter själv men ändå.

Jag kan inte göra så mycket nu, men en sak som det borde vara lag på är att alkolås ska införas eftersom om man blir riktigt onykter så blir man också riktigt omdömeslös. Det är bättre att ta det säkra före det osäkra, i ALLAS fall.

Jag såg nyss en film på Tv3 som gjorde mig alldeles upprörd och ledsen inombords. För er som inte sett den tidigare så handlar det om en bror som ger bort en present till hans väldigt rika bror som går ut på att han är med i ett spel. Han jagas, han blir utsatt för inbrott, mordförsök och allt som tänkas kan, verkligen en pers för psyket. Jag har fortfarande lite svårt att smälta det jag har sett, det eftersom det påminner mig om drömmar jag haft där man blir jagad och så svårt upprörd och ledsen inombords att man gråter då man vaknar.

Jag sitter här och försöker ignorera det som bränner innanför ögonlocket, men jag mår riktigt dåligt. Filmen fortsätter att med att han blir drogad, skeppad till mexico, han mördar sin bror och hoppar från ett högt tak precis som sin pappa för att ta sitt liv. Allt är planerat in i minsta detalj, och han överlever förstås... Det har varit ett sånt velande filmen igenom så man visste inte vad som var sant och inte. Först var det en lek, sedan blodigt allvar, en lek igen och sedan är det en scen där han skjuter sin bror, allvar igen och sedan kommer hoppet. Han klarar sig och det är en lek igen, brorsan lever och alla skrattar åt händelsen och sen slutar filmen i stort sätt.

Här sitter jag, djupt upprörd och kan inte släppa det jag nyss har sett. Jag är ledsen, och jag kommer definitivt sova oroligt i natt. Jag vill sova djupt, och skönt och slippa bli utsatt för sånt här igen. Jag har inte upplevt den här känslan medans jag varit vaken, och den är ännu värre än i drömmarna.

Det kändes, som att det var mig de utsatte allt det här för.

Osammanhängande och... oviktig blogg följer.

Den här veckan har varit extremt nyttig, med massor av motion och bra mat. Liknar inte något som jag gett mig in på tidigare. Anledningen? Vårruset 2006 i Norrköping, här kommer jag med tunga steg. Åtminstone nu i alla fall, jag har inte rört på mig förrutom vardagsmotionen på riktigt länge och det har definitivt satt sina spår. Det finns ingen annan som kan göra jobbet åt mig, även om det är det jag önskar ibland när flåset sätter emot. Just nu hoppas jag bara att jag ska klara den där 5 km'srundan, men jag får se hur min kropp är om en månad. Det ska bli kul i vilket fall som helst...

Annars då? Hopp om livet kanske man skulle kunna säga... Titt som tätt drabbas jag av fortfarande av ångest som får mig halvt att bryta ihop. Men inget mer allvarligt, och jag tar mig igenom vardgen relativt enkelt trots det.

Jag suktar inte efter tillfredsställelse längre, jag behöver hellre veta att det finns någon som kan muntra upp mig och visa lite omtänksamhet istället. Utöver familjen och vänner.. Men det är inget jag riktigt tänker på, endast enstaka tillfällen. 

Ibland känner jag hur mycket enklare det skulle vara att flytta hemifrån, det skulle vara så skönt att få vara ensam. Samtidigt, är det en trygghet att bo hemma fortfarande och det är något jag egentligen inte vill komma ifrån, än.

Vänner som jag står riktigt nära bor alldeles för långt borta.. Det finns vänner som har en sådan hektisk vardag, som ändå slår en signal för att höra hur det är med en. Sånt är jag dålig på, det är en undebar egenskap. Jag älskar dem, och behöver dem närmre.

Älska mig.

Glad Påsk!




Lyssna till ditt hjärta som vet vad du känner, Det finns ingen annan än du som bestämmer!

Egentligen vet jag inte vad min blogg ska innehålla idag. Jag kan börja lite försiktigt, så kanske det utmynnar i något bättre sedan. Kanske borde jag lyfta fram två helt fantastiska personer som jag önskar hade närmre, och som jag kunde krama om varje dag. Kanske borde jag fortsätta att älta mitt så fullständigt patetiska liv. Om jag har några regelbundna läsare borde jag nog ta det förstnämnda i stället för det sista, det är så fruktansvärt uttjatat nu.

Markka Stentätt:

Egentligen finns det bara ett ord som skulle kunna sammanfatta hela människan. Ordet är: Underbar!
Klyftig ung kvinna som lyfter min vardag till enorma höjder, utan att hon riktigt vet om det egentligen. Mongolid till trots, knasig men underhållande!

Sessan:

Jag är förälskad i den här kvinnan, hon är så undebart vacker på alla sätt. Attrarherar mig som ingen annan man någonsin gjort, med en personlighet som är obeskrivlig. Beundransvärd och älskvärd, allas våran Sessan!

Finns så många fler som jag skulle kunna lyfta fram. Men de här två personerna är något alldeles extra, även om jag inte surrar allt för ofta med den senare. Dessutom dyker det upp nygamla vänner som är väldigt viktig för mig, som tar hand om mig och som jag känner mig älskad av.

ISA LÖNNBERG! - Du är min riktiga älskling från Sundsvall.

Ja, där nämnde jag en till också. Med namn och allt, men det förtjänar hon. Så mycket kärlek som hon ger till mig, och så mycket hon får mig att slappna av. Älskvärd!

En vän är en människa i vars sällskap man törs vara sig själv. Frank Crane

Under den senaste veckan har mitt liv tagit en ofattbar vändning, och jag kan bara hoppas på att det håller i sig lite längre än andra gånger jag har känt så här. Ett möte tillsammans med mentor och kurator skedde under måndag v. 13 och där bestämdes ett och ett annat som fick mig att lämna rummet med ett stort leende på läpparna. Ända fram till fredag tog jag mig igenom vardagen med lättsamma steg, då kom bakslaget. Av vilken anledning vet jag inte, kanske var det tanken på att vistas i samma rum som en massa lyckliga människor som är totalt ovetandes om hur det är att vakna upp varje morgon utan att veta om man ska klara sig igenom dagen levande.. Eller, så var det helt enkelt något annat..

Viktiga beslut fattades, och ett av dem tog jag därför att jag vill ge den här möjligheten en chans. Att säga upp sig från ett jobb där man trivs alldeles förträffligt, tillsammans med arbetskamrater och med uppgiften, har varit ett väldigt svårt beslut. "Mardrömmar" har gått igenom mitt huvud under sömnens gång och i morse när jag vaknade var det riktigt jobbigt fysiskt eftersom jag hade "gråtit" mig igenom drömmen. Hemskt, och oroligt.


Om Black Josefine.

Nu måste jag försöka att leva mitt liv som jag gjorde förr.



Kan du inte byta ut ditt namn så byt planet, du kan bli en stjärna som dom aldrig kan ta ner.
Tänk att hänga högst där uppe, titta ner på folk å le..

En lycklig människa vet aldrig om på vem han slår, han vet att spegeln är den bästa vän han nånsin får..