http://strindlund.blogg.se/marjos - Får fungera som ett substitut till en hemsida till att börja med.

Jag har aldrig haft sådan ångest över att behöva ha idrott på skolan, och jag vet egentligen inte vad det beror på eftersom jag alltid älskar idrott på schemat. Kan ber på mina överflödskilon och det faktum att jag inte haft riktig idrott på väldigt länge. Ja, på grund av skador osv. Fast jag vet egentligen inte.

Just idrotten, för i övrigt så kommer jag att inhandla ett årskort på en lokal träningsanläggning och det ser jag fram emot. Så det finns nog någon orsak till att jag känner så här och det är något att ta upp med idrottsläraren.

I övrigt är min underblogg uppdaterad.

Okej, ångest är säkert fel ord att använda i det här sammanhanget. Riktig ångest är inte alls i närheten av detta, men det är början till riktig ångest tyvärr. Skolan börjar snart, och nej, jag kan inte förstå mina vänner som riktigt längtar tills att skolan drar igång igen. Jag vet inte vad det beror på, men när jag läser eller hör en sådan sak så blir min kropp alldeles ångestladdad och jag blir alldeles knasig. Tyvärr. Jag orkar verkligen inte, och jag vet inte hur jag ska ta mig förbi detta innan det är för sent.

Att längta till plugget för min egen del finns verkligen inte på världskartan, jag mår illa bara jag tänker på helvetet.

För tillfället känns inflyttningsfesten jävligt långt borta, b a r a för att jag känner så här. KUL! Och jag tänker bara på "Gustav", hela tiden, å andra sidan är det inte direkt så att jag mår dåligt över det, han ger mig bara vackra minnen och det gör mig glad och alldeles berusad av kärlek.

Ebba.

...God created Jonathan Hedström.




http://timraik.nu/nyheter/?nid=1619

Tack Marie för inspirationen. http://remrem.blogg.se - Du får slå mig sedan, men Jonte ÄR bättre..

Det är den här tiden på året som alltid är början till det där som hittills alltid drabbat mig de senaste 3 åren. Höst- , vinter- och vårångesten, eller man borde kanske rentav kalla det skolångest eftersom det alltid är i samband med det som får mig att flippa ur totalt. Sommaren flyter på ganska bra och det beror nog på att jag slipper ta ansvar för det jobb jag har under dagarna på kvällen och vice versa, eftersom jag jobbar både dag och natt.

I år har jag skapat lite annorlunda förutsättningar åtminstone och om det blir bättre eller inte återstår faktiskt att se. Jag flyttar norröver och bosätter mig i Härnösand, där många utav mina vänner bor och har således lite störe möjlighet att slå en signal för stöd till någon om det kommer att visa sig att ångesten besöker mig igen.

Det kanske är dumt att ställa in sig på att det blir såhär, åter igen, men å andra sidan så har jag försökt med allt redan så det kan inte bli sämre i och med att jag gör det. Under fjolåret ställde jag mig positivt till skolstarten, och det kom till att bli det värsta året i mitt liv, året före det flydde jag från mina problem och det tredje året, var jag så lycklig över att ha kommit in på mitt förstahandsval tillslut men det blev ändå bara skräp av allting,

Om man då istället inte förväntar sig någonting av det kommande året så borde det ju således bli positivt tillsist? Det är ett svar som ingen har men rent statistiskt sett så torde det bli så.

I övrigt förstår jag mig inte på mig själv, precis som vanligt. "Gustav" gjorde mig för första gången så oerhört förälskad och kär att jag hoppade runt på mina rosa små moln för att sedan falla rakt igenom dem när det inte gick som jag hade tänkt mig. Efter att jag fallit så bestämde jag mig för att inte slås ned av detta, utan istället ta varje tillfälle i akt och visa att jag lever och finns tillgänglig.

Nu har det blivit så, och det finns en människa som påverkat mig något enormt mycket. Jag tror främst att det beror på att jag vill övertala mig själv att nedslaget med "Gustav" inte påverkade mig särskilt mycket trots att det ändå gjorde det. Det blir inte bättre av att förneka det, inte på något sätt. Men ändå, vad vill jag med det här egentligen och hur ska jag se till att lösa det? Jag orkar faktiskt inte att gå igenom samma sak igen, särskilt inte om det är något jag inbillat mig. Att göra någon annan illa, är hundra gånger värre än att själv bli sviken, även om antalet "att bli sviken" ganska snart är uppe i samma skala som att "svika någon".

Åhh, Svammel.

Man kan ju undra om jag är dum på riktigt eller vad det egentligen handlar om.

Jag känner mig bara så förvirrad och samtidigt så lycklig i knoppen. Hur går det ihop?

Den riktige Gustav alltså, Fridolin. Det gör mig glad!

Skrämmande förresten, att jag har börjat Härnösand för "stan"..

Andas.

Det här är bra roligt. Hur jag som person reagerar i olika lägen, med olika människor.

Och jag börjar försiktigt inse att världen faktiskt inte går under bara för att jag inte får som jag vill. Eller... Det har jag vetat sedan en längre tid tillbaka men mitt senaste bakslag, om man nu kan kalla det för det, fick mig att deppa ihop totalt i några dagar, och jag såg åter igen bara smärta med ett fortsatt jordligt liv. Nu, sitter jag här i jobbmörkret och ser positivt på de kommande dagarna tillsammans med den vackre herre som fått mig att helt tappa begreppet om vad verkligheten egentligen innebär.

Vänskap är något som i det långa loppet betyder mer än kärlek, eftersom jag ändå aldrig kommer att binda fast mig vid någon som jag träffar nu, 19 år gammal. Kommer jag ens vara stadgad om 10 år, det har jag inget svar på, men för tillfället tvivlar jag.

Jag hoppas på vänskap med Gustav, han får mig att skratta, men innan jag kan umgås med honom som jag gör med mina vänner idag, måste jag släppa tankarna gällande kärlek och han. Jag tror det kan gå ganska bra, faktiskt. Bara han vill, men jag tror han trivs bra i mitt sällskap också.

Det eviga tjatet om den förlorade kärleken går vidare, bäst för mig hade varit om jag på något sätt bara kunde släppa tankarna om denne väldigt vackre herre. Jag kan inte, och jag vet egentligen inte om jag vill.. Kärlek är något jag sällan upplever och även om det inte riktigt vill gå den väg som jag innerst inne vill, så är det ändå härligt. Ingen ångest över det som jag annars hade legat och svettas av om nätterna, och det är förmodligen en orsak till varför det känns så bra, trots utvecklingen av det här.

Nej, jag är inte besatt. Låt mig bara få vara förälskad, ett litet tag till..
 
Orkar du inte lyssna till mitt gnat, besök http://strindlund.blogg.se/strindlund87 eftersom det kommer att dyka upp löpande uppdateringar om fester som har varit, kommande kalas och annat smått och gott. Ingen ångest, utöver fylleångest. Just nu gapar den dock tom, eftersom jag jobbar livet ur mig.

Älska mig !