Guld jag rankar högst:

1. Sprintstafetter med Björn Lind, Thobias Fredriksson, Lina Andersson och Anna Dahlberg
2. Tre Kronor
3. Björn Lind, individuella

Man vaknar och kliver upp ur sängen för att påbörja sin vanliga vardag. Vissa vet sin plats på jorden, andra är så fruktansvärt förvirrad över vad de ens har att göra i livet. Livet har aldrig känts så meningslöst som det gör nu, så försök att tänka ut något som gör ditt liv värt att leva. Jag klarar det inte, för det finns inget som gör livet till en kul grej. Om man tagit sig igenom allt som finns omkring en i sitt liv och fortfarande inte sett något specieltt och bara insett att allting är en väntan på att få dö. Så spelar det då någon roll när man gör det?

Bara för att du läser en grej, så få inte för dig det allra värsta.

Men allvarligt? Jag antar att det är relativt normalt att fundera över vad livets egentliga mening är. Men när en tanke riktigt etsat sig fast i huvudet och ingenting verkar roligt. Det är inte lätt att sätta sig på bussen och titta ut genom fönstret och inte se någon framtid. Visst, en framtid, men till vilken mening? Du kan ju försöka hitta något som gör din vardag relativt bättre, men om du redan hunnit inse att livet är en väntan på döden då finns det inte så mycket som gör dig på bättre humör.




Fuckface, skit i allt ! Jag kan inte ens skriva längre..

Jämför dina funderingar likt växelströmmen som leds till ett eluttag hemma i ditt hus... Funderingar som gång på gång får dig ur balans eftersom allting kommer så snabbt, och försvinner lika lätt igen. Ibland är det något som hindrar en viss tanke och du funderar lite extra över det. Något etsar sig fast och skymmer ljuset i ditt liv och då står du där, oftast ensam i väntan på hjälp. Egentligen spelar det ingen roll eftersom den större delen av världen inte bryr sig.. 

Innan du dör möts du av ett starkt sken som nästintill bländar dig.. Vad skulle du välja? Famla runt i mörkret i all evighet, eller en kort ridå där du ser paradiset? Valet är lätt.. i alla fall för den människa som vågar fatta ett sådant stort beslut. Men vad väntar egentligen efter det ljusa partiet.. Ingen vet egentligen.
Är det värt att ta den risken? Du vet ju ändå, att inget någonsin kan bli sämre.

Alla vill till himlen å åka limousine..





Kan du inte byta ut ditt namn, så byt planet. Du kan bli en stjärna som dom aldrig kan ta ner, tänk att hänga högst där uppe...

Här har ni mig, och jag blottar mig själv...

Vad måste jag offra för att få det jag vill? Hur går jag till väga för att livet ordnar upp sig? Det finns så många frågor som måste besvaras innan allting löser sig. Och vart börjar man egentligen när allt är en enda stor röra och livet känns fruktansvärt hopplöst?

Idag när jag satte min fot i bussen var jag övertygad om att den här kvällen var den sista på mitt jobb, men min chef är fruktansvärt förstående och gav mig på eget intiativ ledigt hela nästa vecka. Bara så att jag hinner fundera igenom vad jag klarar av och inte framöver eftersom de verkligen vill ha mig kvar. Ett av få guldägg bland rötäggen..

Numera gråter jag inte, inte på samma sätt som tidigare. Min kropp reagerar annorlunda och istället för tårar så slår yrseln in och får mig helt ur balans.. Har du någonsin haft den känslan? Att du verkligen vill klara av något, men att det är nånting som hindrar dig? Motivation går att jobba på, men i övrigt, som om något höll dig fast när du så gärna ville komma framåt...

En helt vanlig vardag för några få.

Jag vet egentligen inte vad jag föredrar, men efter så lång tid är det en stor omställning.

Det har gått så lång tid innan något hände på riktigt i mitt liv. Nu, börjar det gå framåt trots allt negativt i mitt liv. Steg 1 var att få ett kort brejk från allt vad jobb heter, steg 2 inleds till veckan tillsammans med folk på skolan, steg 3 är ännu okänt.

Allting ordnar sig, även om det känns hopplöst.

I åratal har jag gått med samma övertygelse, och det är den övertygelsen om att den sanna kärleken endast sker om attraktionen fanns från första början. Nu börjar jag tvivla och dessutom frågar jag mig själv varför jag aldrig tidigare trott på att kärleken hittar dig när du som minst anar det? Inte för att jag tänker springa några händelser i förväg nu, men när någon man känner eller känt till en längre tid börjar kännas intressant, det är då man börjar inse att amor försökt leda en i rätt riktning hela tiden. Den enkla vägen, alldeles framför din egen näsa, men trots det väljer man den svåra och letar på fel platser.

Helst av allt har jag hela tiden ansett att min drömprins någon gång kommer och knackar på min dörr en kväll, något man förstås insåg för länge sedan att det aldrig skulle ske. Fast om det skulle vara så, att han hela tiden sprungit framför mig så vore väl det ungefär samma sak, eller?

Den här förälskelsen är ren galenskap, bara.