Jag står alltså inför ett av världens mest jobbiga beslut, någonsin.

"Vadå normalt svarar? Du svarar ju aldrig, din dumbom! Vafan, Åhh, ja jag såg att du hade ringt.. Haha, vi hörs kanske sen. Ja, jag jobbar i alla fall, nu ska jag åka hem om... nån kan komma och hämta mig. *tystnad*, Mmmm *tystnad igen*, tar det aldrig slut på den här grejen eller kan man prata hur länge som helst eller? *lång tystnad* Det brukar vara ett sånt pip, jaja, skitsamma för att... Ja, vi hörs sen!"

- Sagt av världens bästa och mest förvirrade värmlänning i mitt telesvar!

Alldeles för lång tid, helt i onödan. Tack för att undersökningen inte gjordes tidigare än så här.

"Ser desvärre inte att det här är något som kommer att gå över med tiden, utan det kan snarare bli värre med åren.."

Lugnande ord. Verkligen.

Underbar match ikväll. Jag ångar inte att jag drog med mig farsan för att besöka den nya arenan modo lyckats bygga i hamnen. Den första perioden känns förmodligen som den bästa jag skådat sedan jag började gå på hockey. Och kåt, det är jag tydligen också. I alla fall om man får tro det man hör på omvägar. 

Kanske berodde det på Oscar Sundhs inställning?  

Vilka jävla rötägg det finns alltså.. Suck. Vad hade man kunnat vänta sig?

Alltså, seriöst.. Förlåt för mina hormonstinta bloggar under de senaste dagarna. Men den här killens sång väcker känslor hos mig som jag den senaste tiden endast känt för "Gutsav". Hans röst påverkar mig så enormt mycket och jag blir fullkomligt mållös när jag ser och hör honom sjunga, ögonen glittrar och jag blir galet lycklig. Det är förvisso samma sak varje år, jag hittar någons röst och personlighet som jag faller för och springer runt på rosa moln. Men...

...Danny är verkligen i en klass för sig. De intryck man får av honom är första klassens svärmorsdröm och som dessutom kan sjunga gudomligt bra, han är ödmjuk och fager att titta på. Jag skulle kunna rabbla i evigheter, men känns onödigt. Tror både ni som läser mina bloggar och jag själv har förstått att jag förklarat min kärlek till karln klart och tydligt.






Här sjunger Danny på engelska..   

Massivt bloggande nu. Mycket har hänt på sistonde, och mina hormoner går inte riktigt att styra längre. Det här har resulterat i att jag sagt upp mig från mitt jobb, stannat hemma från skolan alldeles för mycket och dessutom skaffat mig ovänner runt om distriktet. Jag var ute på promenad i det vackra vädret tidigare idag och självklart började jag grubbla och komma in på djupet på riktigt.

Lycka. Olycka. Lycka. Olycka. Lycka. Lycka. Olycka. Olycka. Olycka. Olyckaaaaa....

Egentligen är jag helt tom på känslor inombords och sitter mest och funderar varför det är så här. Vad ska jag göra av mitt liv egentligen? Suck. Det börjar bli ganska ledsamt att det alltid blir på det här viset. Det enda jag kan göra nu är att hoppas på att det här erbjudandet blir till verklighet. Det skulle nog hjälpa mig framåt i min vardag enormt mycket, eller så inte. Jag vet ingenting.

Nu har jag dessutom prövat att bo ensam och jag trivs enormt bra eftersom jag får umgås mer med mina underbara vänner. Å andra sidan har jag kommit till insikt att jag inte kommer att orka att jobba samtidigt som jag pluggar. Isåfall pendlar jag hellre då det faktiskt är mindre krävande.

Jag kommer att flytta till mamma, där jag hoppas det är lite mer disciplin.. Men hon säger nästan alltid numera "Du är vuxen nu, och du kan ta ansvar över det där själv..", fast det är ju just det jag inte kan. Dubbel Suck.

Jonna ligger bakom mig och håller sig om magen. Inte nog med att vi alltid äter mat på stans inneställe för 23e gången i ordningen så gör hon mig alldeles galet förälskad. Förälskad i den kärlek som inte finns i våra liv, och inte nog med att hon gör mig deppad så gör även Danny det. Jag vill ha en egen version av Danny, med hans otroliga röst och utseende så får han mig att längta efter en man med pojkaktigt utseende.

Egentligen handlar det varken om Jonna eller Danny, egentligen handlar det om "Gustav" som aldrig kommer att känna att jag är en del av honom. Visst, vi kanske hamnar i Hemmets Veckotidning om 20 år men jag orkar inte vänta så länge. Jag är kär i "Gustav" nu, och troligtvis även då, men jag lever i nuet och behöver hans närhet mer än någonsin.

KÄRLEK, men inte på riktigt.



Till och med olycklig kärlek är lycklig. (Frankrike)

Jag har skrattat så jag har kramp i magen idag. Anledningen till det? Jag vaknade utvilad och med ett leende på läpparna, och när jag hade stökat lite hemma bestämde jag mig för att ringa till Bredbandsbolaget för att säga upp det bredband jag har idag. Där fick jag prata med en kille som charmade skjortan av mig, totalt. Förvisso är det hans jobb att göra det, kanske inte att det där med skjortan, men åtminstone att charma..

Jag blev så glad av att prata med honom och när samtalet var avslutat hade jag hunnit tänka att det skulle vara kul att prata privat med honom. Så sagt och gjort, jag mailade honom och såg till att han fick min msn.

Det får mig lite att föra tankarna tillbaka på "Gustav", lite av den känslan gav det.