Ni minns denna lille irriterande unge? Hujedamig. 

Nu idag, så inser jag att jag och mjukisdjuret har en del gemensamt. T ex att jag måste räddas, förvisso från att drunkna i mitt eget hull, och att vi båda kallas "Joppe". Även om man förstås uttalar mitt smeknamn med det O som det stavas med.

Nåväl.. Efter varje framsteg jag tar, så faller jag alltid två steg tillbaka. Det är svårt att motivera sig ibland, även om jag vet att det leder till det bättre så småning om. Jag får helt enkelt ta ny tag och försöka att motivera mig riktigt på riktigt. Jag vet att efter -25 kg väntar en semester i Turkiet med min sambo och trolovade. Fast det enda som gäller är detta kurredutteland (som någon negativ uttryckte det på en större hästsida för allmänt snack..), och inget annat. Men för mig är det alldeles lämpligt då jag nöjer mig med att komma bort tillsammans med den jag älskar för ett tag. 

Jag har alltså -23.5 kg kvar innan jag når dit, och även om det låter mycket, så är det mindre än då jag började och det är huvudsaken. Så, nästa gång kanske det är -22.3 kg kvar, och då ser det genast mycket positivare ut. Ser fram emot denna viktnedgång, särskillt då jag med stor sannolikhet kommer att kunna titulera mig som "fodervärd" om några veckor. Det skulle liksom vara en fördel om det gick igenom, så att jag får sysselsätta mig som jag är van. 

Spännande! 

Nej, svammel som utfyllnad i bloggen är ingen större hit, och jag skall försöka att undvika detta framöver.