Just allot of bullshit.

Morgonens ämne handlar inte helt otippat om mina negativa känslor. För en gångs skull ska jag inte sitta och beskriva hur ledsen jag är över det som komma skall med Moro. Ämnet att avhandla den här måndagsmorgonen går inte helt otippat till den lilla pansarvagnen mellan mig och vissa "närstående".

Var och hälsade på några viktiga personer i mitt liv som jag tyvärr inte haft möjlighet att träffa lika mycket som vanligt. Självklart kom det på tal, det där om att jag och en ur min familj inte kommer överrens för tillfället och inte har gjort sedan en ganska lång tid tillbaka. Det hela handlar förstås om mitt tidiga giftemål, tillsammans med en man som har två barn sedan tidigare och till råga på allt är nästan 13 år äldre än mig.

En av de här viktiga personerna sa att allt var accepterat och att det är mitt val. Ja, det är mitt val, men om det är accepterat skulle jag och min man få en stor ursäkt. Jag är också skyldig en ursäkt, det är jag medveten om, dock är jag inte så säker på att min släkting inser att h*n har en hel del att be mig om ursäkt för. Det här får jag antagligen en massa skit för om det kommer ut, men vad gör det, blod är inte tjockare än vatten och det är ingenting jag saknar.

- Ville bara att du skulle få resa, upptäcka världen.


"Ville bara att du skulle få träffa några killar, få lite erfarenhet innan du stadgade dig".


- Ville bara att du skulle få den möjlighet till studier och arbete som du drömde om.



B-U-L-L-S-H-I-T.


Allt handlar om vad den här personer tycker och vad den här personen ångrar. Ser inga som helst andra orsaker till det. Förr, om man blev gravid, var man i princip tvungen att gifta sig och så blev det. Jag gifte mig av egen fri vilja, med en man jag älskar och är trygg med. Ingen annan har faktiskt förstått sig på mig lika mycket som han gör, han gör mig trygg, även om vi har våra dispyter. Precis som alla andra par. Detta är ingenting jag säger för att nervärdera dem som faktiskt bryr sig om mig och accepterar mig för den jag är. Det bara är så.

Förresten så finns det ingen som har sagt något om de övriga i min släkt och familj. En av mina föräldrars syskon träffade tillexempel sina respektive i unga år. Båda två är gifta idag och verkar ha ett (åtminstone utåt sett) lyckligt förhållande. Har dem rest mycket innan de träffade varandra? Vad jag vet mest tillsammans. 

Jag vill också resa och det tänker jag göra, tillsammans med min man. Tillsammans med mina vänner. Inga långresor, men tillräckligt långa för att mitt psyke skall klara av det. Jag tänker utbilda mig till det jag vill, min man stoppar mig inte. Skulle jag komma in på veterinärhögskolan i Uppsala, då skulle han stötta mig fast att det skulle bli extremt jobbigt. Grejen är bara den att jag inte HAR den kapaciteten att komma in på veterinärhögskolan. Jag får vända mig till det jag kan och är bra på. Mycket möjligt att jag skulle komma in på veterinärutbildningen om det inte var speciella krav på att man skall ha MVG i Fysik A & B, Kemi A & B, samt Biologi A & B. 

Där är jag över. Min hjärna är skadad och även om den inte skulle vara det så har jag svårt att se hur jag skulle klara dessa ämnen. Det är bara så det är, vissa föds med matematikhjärna, andra med svenska- och samhällshjärna. Sådana som jag.  

Jag får känna som jag gör, och jag gör det för att jag har rätt att sätta mig själv i främsta rum.

OK?

De här dagarna som har varit har inte varit särskilt positiva, bara gått runt och känt mig apatisk och omotiverad. Kan det vara vädret månne? Många har uttryckt sig med viss negativitet den här veckan och jag förstår dem till fullo. Önskar bara att jag kunde ta tag i skiten och göra något istället för att bara tycka synd om mig själv. 

Red Ella idag, hon börjar kännas mer uppspelt över att få ridas nu, trots den tjocka magen och den bristande konditionen. Har börjat att trava henne mer nu så idag när jag skulle se hur hon reagerade när jag smackade på henne, och då föll hon över i en pigg galopp. Lät henne inte galoppera men fattade en galopp senare och till en början var hon riktigt pigg och laddad, men ganska snart dog hon av en aning.

Träffade den berömde Coach H ikväll också som glatt erbjöd sin erfarenhet om och när det blir dags för att införskaffa en ny häst. Känns skönt att veta att jag kommer att ha den allra bästa backupen den här gången när det är dags för hästletandet, när jag köpte Moro så var det ändå lite av ett spontanköp eftersom det gick i stöpet med en annan polack jag var intresserad av.

Ska försöka att rida i morgon också, då blir det i paddocken.

Bloggandet går inte särskilt bra i kombination med heltidsstudier, heltidsarbete och älskad häst att ta hand om... Snart är arbetet slut för den här gången och den älskade hästen försvinner snart ut ur mitt liv, så kanske kan bloggandet snart återupptas igen. Som de flesta redan vet är min lilla prins utdömd av veterinären och det finns inget som helst hopp för att han ska bli bra igen, stackars liten. Jag vill bara att allt ska bli bra igen så att han fortsätter att ge mig glädje även i framtiden.

Har väntat på besked från försäkringsbolaget, med hopp om att de inte skall strula, och jag fick som jag ville, men när beskedet kom ville jag absolut inte ha det. Ville inte se scenariot framför mig där jag måste åka iväg med honom på våran sista resa tillsammans. Har legat tyst och stilla som en pinne på soffan sedan jag öppnade mailet från IF och bara grubblat på det här, det finns ingen återvändo och alla vet, framförallt jag att det inte finns något annat alternativ än det som komma skall. Tänkte på vad min terapeut brukade säga till mig, att när det känns som sämst, så ska jag (man) göra precis tvärtom.

Min hjärna säger åt mig nu och de senaste två timmarna att krypa ned under täcket igen och stanna där hela dagen, bara sova bort det som gör ont inom mig. Jag vill inte må dåligt, jag hatar att må dåligt eftersom det förstör hela mitt liv och därför är det väldigt lätt att dra täcker över huvudet och vänta på att sömnen skall infalla. Funderar dock på att försöka bryta mönstret och göra det som min terapeut säger, att göra precis tvärtom. Åka upp till stallet, pyssla med Moro och sedan rida ut en sväng med också älskade Ella. Jag HAR något som motiverar mig mitt upp i allt elände, och det är EllaBella och hennes rutin, en ren läromästare.

Hon pratar med mig lite lätt när jag kommer till hagen och verkar uppskatta min tid tillsammans med henne, med tålamod kommer hon att bli en supertrevlig häst som kommer att hålla mitt humör uppe. Att skaffa en ny häst i dagsläget, känns så långt borta, även om jag vet att jag någon gång i framtiden inte kommer att nöja mig med att rida någon annans häst i längden. Men att vänta tills utbildning är färdig, är inte en dum tanke, snarare väldigt bra eftersom jag har tid att låta "ersättningspengarna" växa på hög tillsammans med ett sparande vilket därmed ger bättre förutsättningar för att hitta en fin pärla när det är dags.

Önskar dock att försäkringsbolaget fick behålla sina jäkla pengar och att Moro skulle slippa sin smärta i hovarna, att han fick stanna kvar hos mig i minst 10 år till frisk och kry innan det blev dags för honom att lägga skorna på hyllan. Jag har liksom planerat mitt liv och kommande hem efter de förutsättningar som skulle passa honom bäst, så som han är uppfödd, på lösdrift tillsammans med andra likasinnade. Nu behöver jag inte spola de planerna helt, men det är ändå något som jag tänkt mig, en gammal polack som med sin livserfarenhet kanske uppfostrar mitt unga nytillskott. Det här kommer alltså inte att ske, inte tillsammans med världens bästa polackprins! Tråkigt, men helt oundvikligt.