Funderade idag på det här med att börja träna, har fått förfrågningar från flera håll och någon gång vill jag tacka ja och känna mig inspirerad. Inte bara för stunden, utan varje gång jag skall åka och träna. Jag vill liksom inte känna ena dagen att jag är så väldigt peppad och inspirerad, och nästa dag bara känna det som ett enormt tråkigt måste.  

Min tid på vårdcentralen i mitten av oktober skall bland annat gå till att gå igenom detta. Om jag mår bättre och är mer jämn i humöret kanske jag skulle klara av att motivera mig tillräckligt länge för att komma igång med träningen som jag vet skulle göra min hälsa så gott. Försöker med små steg att själv ta mig igenom det här, men hjälp, det är något jag lärt mig att alla behöver i olika stadier i livet. 

Nu är det snart time för IDOL 2010.    

DET är mitt motto.

Efter lite pep-talk tillsammans med min syster igår beslutade jag mig för att ta en promenad i det vackra vädret upp till stallet. Tanken var att jag skulle rida idag men efter att jag hade mockat och var på väg ut för att hämta lilla Bella så ville hon inte komma när jag ropade. Gick igenom den lilla skogen och ned i  hagen för att bli mött av en halt stackare. Paniken sprids ganska snabbt inombords eftersom att när jag sist mötte en halt häst så resulterade det i en av den mest ångestfyllda tiden som hästägare, någonsin. Vi vet alla hur det gick.

Allt spelades upp i revy och jag ropade desperat efter K medan jag sprang mot Bella som såg ut att vädja efter hjälp. Som tur är visade det sig vara en av skorna som glidit åt sidan och tåkappan orsakade en väldigt obekväm situation, tog bort den med ett hovslagarverktyg och sedan var hon som ny igen. Dock tog jag in och visiterade henne för att utesluta något annat, pussade och släppte ut henne i hagen igen. Ridningen fick alltså skjutas upp idag, men jag fick mig åtminstone en promenad i det fina vädret.

Får hålla koll så att det inte blir någon böld av detta, men hovslagaren skulle komma ut i morgon bitti så det är antagligen lugnt. Känner mig en aningen trött, men ändock nöjd för tillfället över det jag tagit mig för den här veckan. Gissa vad det blir till middag idag? Jo just det, pizza.

Har lite som jag maste blogga om nar jag kommer hem, nagra exempel pa detta ar,

• Gamla vanner, skolkamrater och andra manniskor tidigare i livet.
• Sverigedemokraternas intag i Riksdagen, min syn pa dem och deras installning.

Sakert nagot mer ocksa, men just nu har jag varken tid eller ork att komma pa nagot mer. De har tva punkterna ar de allra viktigaste, och i morgon ska jag med Oversten pa Birsta City och spendera lite pengar. Kanske blir det nagot om vad jag eventuellt kan hitta nagonstans.

Adios

Mina reaktioner efter valresultatet (det slutgiltiga kommer idag?) var förstås blandade. Mitt parti gjorde en historisk förbättring med sina 7,2% och det är jag förstås väldigt nöjd över. Tycker att det här ska bli spännande att se, om Mp spelar sina kort rätt och hur SD kommer att påverka Sveriges invandringspolitik. En sak är dock säkert, att det finns en hel del okunniga clowner i SD.

Nåja. Spännande, spännande.


*~~*~~*~~*~~*


Har snart gått två veckor sedan Moro galopperade iväg till hästhimlen och det känns... konstigt. Åker till stallet för att rida Bella så ofta jag kan, väntar mig då alltid att han ska möta mig i hagen. Trots att jag vet att han inte finns kvar i det här livet längre. Besynnerligt. Det är svårt att förklara varför det känns så, men minnena gör antagligen att han alltid kommer att finnas med mig på ett eller ett annat sätt. Kan inte föreställa mig att han inte finns längre, men det gör mig inte ledsen, snarare glad över att han varken har ont eller mår dåligt. Han finns med mig, oavsett och jag saknar honom alltid när jag åker till stallet. 

   

Men så har jag Bellabus också, hon hjälper mig på många sätt att ta mig igenom detta. 

Foto: Överste Morr

Barn är härliga, men inte jämt. Absolut inte nu.   

Sitter och tittar på valduellen som sändes på SVT med Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Tycker efter första frågan att Mona Sahlin ger det mest ärliga svaret där politikerna har det största ansvaret för allas välfärd (i hela landet), medan Reinfeldt ger dubbla budskap. Han menar att en arbetsför människa skall arbeta och frågan som nu gav de här svaren var om hur en familj där ena föräldern inte har jobb, hur de skall göra. Flytta, som så många andra eller stanna kvar i bygden? Vilket råd ger politikerna den här familjen?

”Vi satsar på att fler företag skall kunna etablera sig i glesbygden, men jag kommer alltid att hävda att jobb skall komma först”.

Ursäkta, men vad är det för svar på frågan? Vad skall familjen göra? Alliansen satsar på att företag skall kunna etablera sig, men vad ska familjen i den här situationen göra nu när den ena föräldern inte kan få jobb? Jo, de tycker att familjen skall flytta dit jobben finns, eftersom man inte ska leva på bidrag. Men är inte a-kassan en försäkring? Och det här med satsningen, hur lång tid skall det ta? Ska folk behöva lämna en trygghet de har, riva upp de och förflytta sig till en storstad bara för att politikerna bestämt det?

Ska de sedan kunna flytta tillbaka när den här så kallade ”satsningen” genomförts? Eller hur tänker Alliansen? Reinfeldt ger inget svar på frågan. Inget ärligt, vägledande svar. Det svar han ger nu visar bara på en tudelad regering som är rädd att tappa väljare ut i glesbygden.  De säger vad de tror kommer att locka väljare till dem, men om vi ser till verkligheten, NÄR kommer Reinfeldt egentligen satsa på något annat än storstäderna?

Aldrig. Det kommer inte att hända. Chansen är större att de rödgröna verkligen ser till att alla ska med. Att hela Sverige skall få en chans att bo och leva där man vill och kan. Man skall inte behöva tvingas till något bara för att någon annan säger att man minsann skall arbeta, men någon gång kommer man alltid att komma till en punkt där man kanske faktiskt måste ta sig en funderare på vad man måste göra.

Under tiden, precis som Mona Sahlin säger så måste man få ett stöd och en försäkring. Man skall inte behöva riva upp allt med detsamma bara för att alla ska ha ett jobb. Alla (de flesta) eftersträvar att kunna jobba, försörja sig själv och få det man inte haft tidigare. Alla vill alltid ha det man inte kan få. Då är det bättre att verkligen satsa på de här få bidragsfuskare och inte acceptera svartjobb. Det är en kriminell handling tillsammans med bidrag i mina ögon, och bör straffas hårt. Men att dra alla över en och samma kam på en gång? Nej, det funkar inte så.

Folk måste se till att riskera mycket för svartjobb och bidragstagande, svartjobb överhuvudtaget, och staten, ni som straffar dem som lurar er på pengar mer än de som begår mord, ni av alla borde väl se till att skrämma skiter ur svartjobbare och dem som anställer svartjobbare?

I vilket fall som helst, mamman har ett jobb i dagsläget, pappan har det inte. De ska då inte tvingas att ge upp det här jobbet som mamman har, den enda tryggheten i dagsläget för att skickas till en annan del i landet för att söka nya jobb. Låt båda föräldrarna ha tid på sig för en omjustering, kanske kan mamman omplaceras efter en viss tid eller skaffa ett nytt arbete INNAN de tvingas att flytta. Och att tvinga pappan att flytta i förväg mot sin vilja, vad genererar det familjen? Ingenting, bara smärta och barn som inte har sin pappa i närheten, det ska då vara ett eget val. För en familj, speciellt, ska det vara en trygghet att leva, inte tvärtom. Det är precis det här som Mona Sahlin säger i debatten, och det är DET som väljarna måste inse.

Och det står jag för. Alla ska med, även Alliansen.  

Under hela sommaren har jag försökt att sätta mig in lite mer i politiken, dessvärre har det inte funnits tid eller lust men min spontana känsla var osäkerhet. I förra valet röstade jag på socialdemokraterna efter ett förvirrat ögonblick där jag trodde att en röst på dem skulle vara bättre än en röst på Miljöpartiet vad gäller regeringsvalet. Insåg ganska snart att en dumstrut skulle få pryda mitt huvud, skulle aldrig ha övergett den ideologi jag tror mest på.

Angående årets osäkerhet då? Jo, jag har länge gått och funderat på varför jag inte skulle rösta på Moderaterna och det blåa blocket när jag (eller Jonny, d.v.s vi) fått det bättre ställt i kassan efter de skattesänkningar som skett. Har i princip bara läst rubrikerna på aftonbladet.se och bland annat sett att de rödgröna vill ta bort RUT, vilket jag tyckte var helt sanslöst dåligt (bla).

Många grejer som den nuvarande regeringen genomfört kan jag tycka är ganska bra, men det som fick mig att ändra inställning var detta:

• Jag vill inte som ungdom (om jag fortfarande hör dit) ha sänkt lön på grund av att jag är ung. Jag vill kunna anställas som vilken person som helst, med en konkurenskraftig lön efter min utbildning och erfarenhet. Jag skulle ALDRIG vilja ha halverad lön gentemot mina äldre arbetskamrater!
• LAS är viktigt, för mig, för alla, inklusive ungdomar. Inga undantag.
• A-kassan är en trygghet och skall inte vara högre för dem som arbetar inom ett yrke med högre arbetslöshet. Lika för alla.
• Jag tycker om tanken på 30-35 timmars arbetsvecka, inte för att jag är lat eller så, men jag skulle gärna vilja ha lite mer tid över till annat. Min man? Hästarna? Barn? FRITID?
• Jag är för att barn, ungdomar och pensionärer får bra, nyttig och gärna ekologisk mat. Maten på förskolan idag är en total skandal. Uppvärmd, energifattig mat som kallnar de 15-20 metrarna från katrinskåpet ut till matsalarna.
• Som småbarnsförälder bör man ha rätt att kunna gå ner i arbetstid i förmån för sina barns uppväxt!
• Jag är FÖR djurfria cirkusar, djur bör ha rätt att leva i sin naturliga miljö så mycket som möjligt. Likaså tycker jag att djur inom lantbruk bör hållas i så naturlig hållning som möjligt, samt att tidelag/djurporr skall förbjudas.

Det här är de punkter som jag prioriterar högst, och jag tycker att ledordet solidaritet skall falla på allas läppar helt naturligt. Man hjälper varandra, någon gång kanske det är du, moderaten som står där helt handfallen och saknar jobb, är sjuk eller behöver ni idag inte vill ge andra. Och ja, jag kan glatt dela med mig av min lön i förmån för att förhindra att en nationell ohälsa uppstår på grund av en rad dåliga beslut.

Rösta rödgrönt du också!

Tänker fortsätta med det jag höll på med igår natt, nämligen det om att jag hade försökt att dränka mina sorger under gårdagen. En sorg som inte var så påtaglig, men ändå god nog att skylla på när jag och Jonny var på Bauhaus, MediaMarkt, Hööks, Birsta City och slutligen IKEA för att kika på lite smått och gott. 

Behöver jag säga att kontokortet gick varmt i kortterminalerna på respektive affär? 

Hittade inget som föll mig i smaken på Hööks, men däremot en hel del på Kappahl där jag shoppade loss ordentligt. Har inga tröjor alls att ta på mig och de jag har är fula, slitna och väldigt tråkiga så jag kände att det var dags att ta itu med det nu. Till veckan skall jag rensa ur min garderob fullständigt och kasta alla kläder som jag sparat till den gång  när jag har gått ner i vikt, eller som jag aldrig använder av andra orsaker för att jag kanske kommer att använda dem, någon gång. 

Detta stoppades bland annat ned i shoppingbagen:





Även en till tröja som jag inte hittade någon bild på, men jag är nöjd med de inköp jag gjorde under gårdagen. På IKEA shoppade vi bara lite sängkläder, men ack vad nöjd jag kände mig (trots det höga priset).

Det randiga täcket är  själva verker mer mörkt med mer intensiva toner. Likielike!

Idag dränkte jag mina sorger över älskade M (mer om det snart), eller ja, egentligen inte. Igår var en tuff dag, jag grät många tårar och det har hänt att mina ögon även tårats idag. Han är borta, på en bättre plats där han slipper att ha ont, men trots att han inte finns i det här livet längre så känner jag hans starka aura. Kan man känna så? Jo, jag inbillar mig att det är så åtminstone. Jag känner den energi han hade och den inspiration han alltid gav mig, trots att han ibland hade sina dagar när jag bara ville strypa honom...

Lite av hans charm faktiskt. 

I onsdags stod jag och borstade honom på stallgången, kliade honom runt skapet och han njöt i fulla drag. Detta blandat med ett härligt mumsande på äpplena och sockerbitar som jag gav honom stup i kvarten. Han gick framåt och kikade ut genom stalldörren, solen sken på honom och jag bara kände inombords att det aldrig kommer att finnas någon lika älskvärd individ som honom i mitt hjärta. Att jag älskar honom så mycket och trots att jag bara skrek inombords att jag inte ville göra det här, så visste jag, jag visste vad som var bäst för honom.

Jag hanterar det här bättre idag och jag ångrar ingenting, däremot är jag förstås både bitter och förbannad över det faktum som ledde mig till det här beslutet. Jag är glad att han mådde bra på slutet, även om jag grät och grät igår över att det kändes så svårt för att han verkade må som en prins. Trots det faktum att buttan och vilan talade, han behövde inte göra mer än vad han klarade. Det liksom lurade mig på det sätt att jag ville hoppas på att han mirakulöst blivit av med artrosen. Vilket förstås inte skulle hända.

Idag är jag så glad över att han mådde bra, tänk vad hemskt att leda en stapplande häst ut från hästtransporten och se en häst som mådde otroligt dåligt. Min häst, min polackprins. Min smärta hade då varit ännu större än vad den var igår, och som kommer att fortsätta ett tag.

Nu har han det bra, i hästhimlen kanske han springer runt med min gamla Gurkan och äter gräs som om ingenting hade hänt.

Vart jag än ligger, sitter, står eller går så omges jag av en bubbla fylld av ångest, oro och sorg. Denna bubbla har funnits där hela tiden, från början som ett skydd för verkligheten, ett skydd som har hjälpt mig till acceptans och bearbetning. Nu, nu förbereder mig bubblan på det sista inför avslutet. Antagligen är det löjligt av mig att älta detta dag ut och dag in, när  jag innerst inne accepterar det som är ett faktum. Det är bara det, att jag aldrig mer vill utsätta mig för det här igen, att må dåligt har jag gjort tillräckligt i mitt liv och jag vill undvika det i allra högsta grad i framtiden.

Skulle aldrig ha blivit så förtjust i min lilla polackprins, resultatet av det är nu detta, sorgen över att behöva ta någon annans liv. En kompis. Många lyckliga stunder tillsammans väger förstås upp det hela, men det känns ändå så fruktansvärt svårt och orättvist just för tillfället. Jag vet att det är det bästa för Moro, han ska inte behöva gå runt och ha ont. Det skulle jag aldrig acceptera.

Hela min vecka har varit en pina, mitt försök till att göra någonting åt den negativa spiralen misslyckades helt och istället föll jag till en djupare avgrund. Igen. Låg i sängen igår, klarvaken, jag som alltid somnar med detsamma. Ögonen fylld av tårar. Det närmar sig och jag vet inte hur jag skall klara av att lämna honom uppe hos Nässlander’s, även om de är professionell och otroligt trevliga. Det hjälper inte mig, det kommer ändå att vara sista gången jag får se honom i livet. Och det fyller mig av sorg. Hur gör man? Jag vill inte överge honom, men jag vet samtidigt att jag inte vill se det sista ögonblicket och minnas en hemsk bild av vår tid tillsammans.

Har undvikit att vara i stallet dessutom, extremt svårt att mötas av det alltid lika glada välkomnandet av honom från hagen. När det här är gjort, måste jag se över mitt liv, kan inte fortsätta så här destruktivt. Frågan är bara hur många gånger jag sagt det tidigare? Och när det äntligen kommer att ske? Känns ju väldigt motiverande i stunder som denna… verkligen.

Aldrig mer egen häst? Jo, antagligen.