Tränat, ridit - skönt!

Har ett ridpass kvar uppe i Härnösand idag och Översten ska följa med eftersom hon tydligen har arbete i Söråker att avverka idag. Red Blomman och det gick superbra, värmde upp lite lätt och red sedan utan stigbyglar och tränade lite lydnad - start och stop. Från halt till skritt eller trav, från trav till halt eller skritt och så vidare. Försökte att tänka på det som bästaste Coach H försökte att pränta in i min skalle och det kändes som det gick bra.

Det som var mest positivt var att jag vågade släppa på mitt kontrollbehov något samtidigt som Blomman stod på gången. Hon är väldigt otålig och vill gå fram och tillbaka till en början, men hon lugnar ned sig ganska så snabbt faktiskt. Kunde till och med gå fram och tillbaka till sadelkammaren utan att jag kände mig stressad och det är förstås ytterligare en vinst.

Håller mig på ridplan ett tag till eftersom timmerbilarna naturligtvis skulle börja gå ute i sundet nu. Vill inte riskera att möta en sådan efter vägen, väntar gärna med det tills att vi känner varandra lite bättre och att min balans återkommit.

På återseende.

Ber om ursäkt för få uppdateringar, har lite svårt att ta mig tid och hitta motivation. Jag kämpar på med Blomman och har hittat hennes akilleshäl, att bli kliad. Det gör att vi kommer varandra närmre och det känns så mysigt, på så sätt slappnar vi av med varandra på ett helt annat sätt. Var in och tränade på lördag eftermiddag och det var verkligen en berg- och dalbana på det passet. Jag har haft väldigt svårt att vara i mentalt bra fokus och det har visat sig vara en mindre lyckad kombination när jag också ska rida. Känner dock att jag måste och vill göra saker för att utmana mig själv när jag hamnar i den här situationen eftersom jag vill komma ifrån det.

Jag och Översten försökte att sammanfatta dagen med enbart positiva saker.


Ett axplock ur den faktiskt långa listan utöver ridningen är:

• Lätt hantering
• Lätt att lasta dit
• Lastade sig själv hem
• Lugn och stadig

Ridningen gick också bra, dock åkte mina känslor som sagt berg- och dalbana under hela ridpasset. Fick en massa mentala spärrar, särskilt vid galopparbetet. Blomman taggad! Jag osäker... Lydnadsarbete stod på schemat och det funkade bra, dock ballade jag ur ett flertal gånger. TACK världens bästa Eva Hägglund för att du också agerar häst- och ryttarpsykolog. Kände mig slutligen nöjd, men inte förrän att Morr hjälpt mig att sammanfatta lördagens spektakel.

Det här skulle jag publicera för en vecka sedan, men efter en mentalt dålig helg och vecka därefter så har det inte blivit något. Nu, när det är dags att träna igen under morgondagen kan det vara på sin plats att få det här gjort.

*~~*~~*~~*

Igår var det markarbetshoppning med världens bästa Eva och det gick... bra! Blomman skötte sig superbra, lastningen gick finfint och hoppningen likaså. Jag kände mig dock väldigt osäker och grät en skvätt innan jag vågade mig på att travhoppa ett lågt kryss till lågt räcke och ett galoppsprång mellan (5½-an). Jag stressade upp mig själv så fruktansvärt mycket men Blomman var bara så fantastisk. Taggad till tusen förstås, men ändå så härlig. I andra språnget slängde jag mig före henne, vilket resulterade i att jag kom helt i obalans och höll på att trilla av men... det gjorde jag inte! Tack vare att Blomman helt enkelt satte upp huvudet och förhindrade en avramling.

Nåväl, nu är förra veckan passé och det är nya tag. I morgon tränar jag för Eva H och jag vet inte vad som väntar faktiskt. Tror att jag ska rida själv för henne och kanske att det blir lite bomarbete, den som lever får se. Bjuder på en suddig bild bara för att ni ska få se vilken blåbärshöjd jag grät inför förra gången: 

Känns som att jag vill kommentera några kommentarer som inkommit de senaste dagarna.

Avsittningen som skedde igår var inget annat än ren otur. Blomman skvätte till och hade det inte varit snö där i diket hade varken hon eller jag tappat balansen. Inte på samma sätt i alla fall eftersom Blommans reaktion var: Shit, här sjönk man ju igenom! Och kastade sig snabbt bakåt för att undkomma det som förbryllade henne, det var faktiskt som att hon hade väntat sig att man åtminstone skulle kunna ta sig fram på ett hyggligt sätt där och istället försvann hon. Det har aldrig varit några problem med henne, bara mitt dumma psyke som ska fundera så jäkla mycket. Sen kan det förstås låta mer än vad det är i bloggen eftersom jag är expert på att överdriva saker och ting när jag uttrycker mig skriftligt. Skrittade på lång tygel och brydde mig inte om att det kom bilar egentligen, hon hade inte reagerat förr så varför skulle hon göra det nu? Dom kom det där guppet ganska lägligt och bilen gav ifrån sig ett högt och plötsligt ljud. Om diket hade varit synligt (tror det är halvdjupt) så tror jag inte att hon hade bedömt det annorlunda.

Hon är väldigt härlig och det bara värker i kroppen för mig över att vi ska komma igång!

Känner mig tvungen att blogga om en ganska fantastisk känsla som dök upp - känslan som får mig att längta efter att komma igång med träning tillsammans med Blomman. Det är en häst som jag vet passar mig och som jag kommer att lära mig mycket på. Har sagt det förut och jag säger det igen, det är tryggt att ha en häst som t.ex. Moro som inte påverkades av någonting. Det är bra då man har det så, men mindre bra i erfarenhetsbagaget för framtida hästar.

Jag är ganska så säker på att Blomman också kommer att bli den här trygga hästen tillsammans med mig så snart vi lärt känna varandra. Där jag har henne uppstallad nu har väldigt med begränsade ridvägar nu vintertid om man inte vill rida efter vägen. Man kommer inte undan trafiken oavsett vilken väg man väljer att rida, men det finns vägar som är mindre trafikerade och det är den jag väljer för tillfället. Fast jag får hela tiden påminna mig själv om att den bild jag hade av och med Moro den andra halvan av mitt ägandeskap av honom inte var hela sanningen.

Och det är nog det som får mig att skapa en massa problem som inte finns med Blomman. Jag kommer ihåg vilket helvete jag hade med honom innan Rid-Hitler fick agera hästakuten. Hon var bara ett samtal bort och ett stenkast från där jag hade honom, hon räddade mig som bara en ängel kan göra. Det var då hon kom att bli Sessan, PrinSessan. Beroende på sammanhang kallas hon antingen eller, för tillfället är det mest Rid-Hitler eftersom jag ibland behöver ringa och få lite pang-pang-bekräftelse på mina överanalyserande tankar.

I vilket fall som helst så längtar jag, jag vill komma igång och göra upp en utvecklingsplan tillsammans med världens bästa Coach Hägglund och få lite extra drillning av Hitler. Jag VET att det här kommer att bli en fantastisk tid, jag måste bara slappna av och inte ge upp som jag så många gånger vill när det inte går precis som jag hoppas. I dagsläget har jag brist på både transportmedel och paddock att rida i, den som finns på gården står under lika mycket snö som resten av Söråker/Tynderö. Men det blir bättring inom kort.

*~~*~~*~~*


NEJ till blåmärken på hela kroppen (man skulle kunna tro att jag blivit misshandlad).
Nej till respektlösa billister.

(Blir inget "Ja" idag)...

En stormig dag i sundet idag och min osäkerhet gör sig ständigt till minnes. Försöker att tänka på en härlig sommardag där jag med blommor i håret och vit klänning skrider fram på Blomman över en vacker sommaräng för att radera negativa tankar. Det går bättre och bättre och jag sitter och pratar och sjunger för mig själv och Blomman för att komma ihåg att andas. Vi rider iväg och allt är frid och fröjd, hon är dock något på tårna och det är helt ok så länge det inte går i överstyr.  

Vi skrittar länge, vänder hem och vänder sedan tillbaka för att trava både bort och hem. Vi rider förbi fladdrande presseningar, plastband och soptunnor som vanligtvis inte står efter vägen - och detta helt utan problem. Är glad och funderar varför jag är så osäker på mig själv och på hästen, när hon varje gång visar sig vara bättre och bättre. Nu hade hon vilat i två dagar eftersom jag arbetat och inte vill rida i mörkret ännu, när jag har den här osäkerheten inom mig. Ändå gick det bra hela vägen utom tills att den här bilen dök upp i hög hastighet utan tillstymmelse till att sakta ned.

Det kommer en bil som saktar in något och det går bra. Det kommer en till bil som INTE saktar in och skramlar i varje gupp. När bilen passerar oss skvätter Blomman till och hoppar åt sidan - PANG! Jag ligger i snön och kravlar eftersom snön i diket naturligtvis gav vika så att både jag och Blomman tappar balalunsen. Tänker att det bara är att falla av, ingen idé att kravla sig fast i en sådan situation. Håller givetvis fast i tyglarna och inser att det bara är dumt om jag inte ska göra mig illa. Blomman kastar sig bakåt och jag slår i knäna rakt ned i asfalten. Aj, aj. Får oerhört ont i dem och hinner inte upp tillräckligt snabbt, Blomman gör en rivare och springer hem till kompisarna. 

Ont, ont, ont! Kan inte springa de ca 300-500 metrarna till stallet då det gör ont att gå. Ringer i panik till Sessan och berättar att nu har jag en lösspringande häst som kommer att försvinna ut på byn. Fan, fan, fan. Gråter en skvätt över mitt jävligt usla sätt att hantera det här på, min osäkerhet och mina negativa spärrar. Kommer fram på gården och säger adjö till Sessan, hämtar Blomman som är oväntat lugn och tar in henne. 

Gråter lite till. Skriver ett sms till stallägare och Morr att jag fan borde sluta med hästar. Att jag inte orkar med det här. Åker hem, säger samma sak till Jonny. Ringer mamma som påminner mig om hur bra jag hade det med Moro trots vår väldigt dåliga början. Känner; Ok, visst men att jag aldrig lär mig. JAG skapar de här problemen som inte ÄR något problem, blir tokig. Hur ska jag orka med mig själv?

Det är bara att kämpa på, nu känns det bättre och jag ger inte upp.

Allt kändes så bra idag när jag for ut till sundet, vädret var strålande och jag kände mig utvilad och lugn. Bestämde mig för att hämta in Blomma på en gång för att rida, gjorde i ordning henne och försökte att vara konsekvent och andas. Det gick faktiskt bra, ingen stress och jag gjorde det jag skulle i min takt. Hon blir mer och mer lugn för var dag som går och det känns bra. Vi skrittade iväg ut mot Unnviken och det blev faktiskt bara en gångart idag, man säger ju att skritt är en underskattad gångart och i och med att jag idag åter igen var något osäker på  hur hon skulle göra efter att ha vilat igår kändes det bra att ta det lugnt.

Vet inte hur många bekräftelser från henne, men min osäkerhet tar alltid i överhand. Kände mig dock faktiskt ganska trygg på henne, trots att hon både var energisk och lite tittig idag. Åter igen, hon lyssnar så bra på rösten och det är lugnande. Vi mötte ett par bilar på den smala vägen men hon gick bara förbi dem uta att blinka, min osäkerhet där också. Fnös åt bilisterna när de tvunget fortsatte förbi oss istället för att stanna vid en infart eller mötesplats, men samma sak där, det var min osäkerhet som tog i överhand. 

När vi kom hem så ställde jag henne på gången efter att ha plockat undan lite saker och det gick också bra. Hon såg ut nedöver hagarna och var något orolig men även här lyssnade hon. Linorna är med sådana där hakar som när eller om hästen kastar sig bakåt så utlöses de, vilket känns bra. Nu fanns det inga som helst tendenser till det, men man vet aldrig. 
 

Den här låten och uppträdandet är perfekt att skicka vidare till Eurovision song contest 2011 - alla andra bidrag kan slänga sig i väggen. Hoppas, hoppas, HOPPAS att det inte bara är jag som tycker det. Älskar det här bidraget från första gången och jag tror att han kan komma att få flest röster från den internationella juryn. Sur-Sverige kommer väl dock att skicka samma gamla vanliga skit (som jag i andra sammanhang tycker om).

Första gången på ridstadion fick Hitler den stora äran att rida Blomman, som dock var lugnet själv. 

Ja till lättlastade hästar
Nej till negativa tankar

I mitten av Moro-tiden fick jag rådet att ropa något uppmuntrande och kärleksfullt till honom för att få honom att känna igen mig och min röst. "Hej älskling!" eller "Hej gubben!" var några av de fraser som användes flitigt och från början kändes det bara så löjligt. Jag har sedan Blomman kom fortsatt på samma linje men endast ropat "Hej gumman!" eftersom att kalla henne älskling så här tidigt bara vore falskt och värdelöst.

Idag, den fjärde dagen fick jag ett brummande svar tillbaka ochh det kändes så mysigt! ♥

Jag satte mig på en snöhög i hagen när hon vände på klacken och gick, vill inte jaga runt henne och tillslut promenerade jag runt och sparkade på någon snöklump och sjöng Lady Gaga's Alejandro för mig själv i högan skyn. Blomman stod och tittade ut över isen där 6-7 stycken skoterförare höll låda, när hon sen inte gjorde det tog jag några steg framåt för att se hur hon reagerade och då kom hon direkt till mig. Vi gick in och hon var förstås lite orolig över vart de andra var, men ändå var hon mycket lugnare än tidigare gånger och det märks att hon börjar känna sig något mer hemma.

Borstade av henne och satte på diverse skydd, fortsatte att sjunga lite för att komma ihåg att andas och sedan var vi färdig för en ridtur. Nervös från dagen innan som slutade med en Josefine på backen hoppade jag upp efter många om och men, sen skrittade vi iväg. När vi kom in på en relativt bilfri väg travade vi lite och det märktes att hon var på hugget, stackarn har inte fått göra av med den energi hon är van att få göra av med. Dels i hagen men dels också med Å på ryggen.

Allt var frid och fröjd tills att vi red hemåt, då kom givetvis tre skotrar upp bakifrån och jag kände mig spänd och Blomman i sin tur blev spänd. Försökte att fortsätta på lång tygel och proade henne och det gick bra, vinkade åt skoterförarna att de var tvungna att ta det lugnt. Tillsist var de ändå bara 5-6 meter ifrån oss och då vände hon upp och stirrade på dem, kändes ändå relativt lugn. Jag ropade åt dem att jag skulle rida in på en anslutande väg så att de kunde åka förbi, bara de tog det lite lugnt innan dess.

Gick superbra! När vi började att skritta igen pustade och frustade både jag och Blomman, så jag antar att det var en del spänningar i våra kroppar som släppte. Ingen flygtur idag alltså vilket jag ser som ett stort plus. I morgon får vi se om jag hinner rida, jobbar nämligen 13 timmars natt nu måndag och 12 timmar tisdag. Planerar att åka ut och mocka direkt på morgonen för att sedan åka hem och sova. Känner jag mig pigg runt 14-tiden så tänkte jag nog åka ut och rida en sväng i en snöfylld paddock.

Uppdaterat: Eller nej, nu tänkte jag mig inte för... Tror inte jag vill rida i en snöfylld paddock där det antagligen är både tungt och vass skare. Om jag hinner får jag väl helt sonika rida ut en sväng i morgon också. Torsdag eller/och fredag tänkte jag bege mig till ridstadion och rida av henne lite där. Hade dock varit skönt att få rida i paddock i morgon eftersom jag inte känner mig helt säker med henne ännu.