Tillbaka till verkligheten?
Nu är jag STOLT över mig själv, och Moro förstås.
Allt har flutit på med ridning och hantering av Moro de senaste veckorna, men igår var det som om att han var något förbytt igen. Vid tränsning började han att slänga med huvudet och ville absolut inte ta något bett, i och med att han blir drygt 2 meter hög när han slänger upp huvudet i taket så är det ingen idé för mig att ens försöka.
Från början då han sysslade med detta så fick jag muta honom med en morotsbit för att ens få på honom tränset. Igår tog jag det bara lugnt och väntade ut honom. Testade ibland att se om han ville ta bettet, men icke, stod lugnt och stilla och pratade. Jag tog ett löst grep på nosryggen, ströl och pratade lugnt med honom, han slappnade av, sänkte huvudet och tog bettet.
HURRA! För mitt tålamod alltså..
Vidare så kom han på att det var något som var fruktansvärt farligt ute vid vägen, så efter bara 10-15 meter ville han inte röra sig ur fläcken. Eller jo, han började att backa, backa och backa. Det var som det var från början, men även här har jag lärt mig ett och annat. Under tiden då Moro följt mig dit jag velat har jag lärt mig att känna av hur han reagerar i vissa situationer, så att behåll lugnet och bara vänta ut honom är det allra bästa. Att som den där tjejen som provred honom piskade honom blå och gul är INTE att föredra, Moro tappar minst sagt humöret och blir långt ifrån sammarbetsvillig.
Den situationen fick mig att lära mig HUR man använder en pisk vid ridning, ett litet hjälpmedel för ett snabbare sammarbete. Efter 10 minuter, fortfarande svårt för mig att uppfatta tiden, så gick han sakta men säkert framåt. I och med detta så valde jag att ta en kortare skrittur upp till torpet med honom för att sedan avsluta med kvällsmaten ute tillsammans med Fosse.
Så här ser Fosse ut efter dagens höjdpunkt:
Moro tittar ut:
Adios
Allt har flutit på med ridning och hantering av Moro de senaste veckorna, men igår var det som om att han var något förbytt igen. Vid tränsning började han att slänga med huvudet och ville absolut inte ta något bett, i och med att han blir drygt 2 meter hög när han slänger upp huvudet i taket så är det ingen idé för mig att ens försöka.
Från början då han sysslade med detta så fick jag muta honom med en morotsbit för att ens få på honom tränset. Igår tog jag det bara lugnt och väntade ut honom. Testade ibland att se om han ville ta bettet, men icke, stod lugnt och stilla och pratade. Jag tog ett löst grep på nosryggen, ströl och pratade lugnt med honom, han slappnade av, sänkte huvudet och tog bettet.
HURRA! För mitt tålamod alltså..
Vidare så kom han på att det var något som var fruktansvärt farligt ute vid vägen, så efter bara 10-15 meter ville han inte röra sig ur fläcken. Eller jo, han började att backa, backa och backa. Det var som det var från början, men även här har jag lärt mig ett och annat. Under tiden då Moro följt mig dit jag velat har jag lärt mig att känna av hur han reagerar i vissa situationer, så att behåll lugnet och bara vänta ut honom är det allra bästa. Att som den där tjejen som provred honom piskade honom blå och gul är INTE att föredra, Moro tappar minst sagt humöret och blir långt ifrån sammarbetsvillig.
Den situationen fick mig att lära mig HUR man använder en pisk vid ridning, ett litet hjälpmedel för ett snabbare sammarbete. Efter 10 minuter, fortfarande svårt för mig att uppfatta tiden, så gick han sakta men säkert framåt. I och med detta så valde jag att ta en kortare skrittur upp till torpet med honom för att sedan avsluta med kvällsmaten ute tillsammans med Fosse.
Så här ser Fosse ut efter dagens höjdpunkt:
Moro tittar ut:
Adios
Kommentarer
Postat av: Gabbi
Hej. Fy vad var det för människa som provred Moro??? Fast jag vet att våld tyvärr är alltför vanligt bland ryttare.Själv föredrar jag mjuk, men bestämd när det behövs. Tålamod är det viktigaste. Kul att du börjar få kläm på Moro :) Du är så duktig. Kram Gabbi
Trackback
