Alla älskar Jimmy.
Gatufesten 2006
Årets höjdpunkt under den gatufestival som årligen sker i Sundsvall infann sig under torsdagen, kvällen då Joakim Thåström äntrade scenen och Jimmy Uhlin bjöd laget runt mer än en gång. Tillsammans med min ständige vapendragare Jimmy Hamrin började vi kvällen med några öl respektive sura drinkar nere vid Selångersån. När vi sedan reste på oss och begav oss in på festivalområdet var vi båda tämligen berusade trots det lilla som förtärdes, förvisso under en kort tid men ändock.
Vi knallade runt och träffade sedan två relativt kända profiler från hockeyn i Sillmans där vi sörplade öl tillsammans ett tag, tilla Kristet Utseende började sin spelning. Ingen musik jag normalt lyssnar på, men hey, det var rätt schyst att se live. Det var inte helt oväntat att vi stötte på flertalet andra hockeyprofiler framför scenen, människor som vi sedan valde att spendera resterande tiden av kvällen med.
Spelningen med Thåström var publikmässigt en hit, stämningen låg på topp och man gungade med längst där framme. Som vanligt (Ja, eller de få gånger jag sett Joakim live..) så körde han sitt egna lilla race, och hans hesa wiskeyröst i kombination med klockrena låtar, gör honom helt outstanding.
Bottennappet stod idol-Sebastian för under fredagskvällen när han med uttråkad men kaxig blick tittade ut över det knappt fjärdedelsfyllda fältet med fjortonåriga tjejer. Klyschor som "Det känns så speciellt för mig att vara här i Sundsvall ikväll" och "Ni är den bästa publiken" fick mig att gömma mig för att inte dö av skam, att han sedan inte visade det han kan så bra gjorde mig fruktansvärt besviken. Covern på Stones "Start me up" höjde betyget så att han åtminstone kunde kamma hem en 1a, men i övrigt, var det mest ett sömnpiller x 2 att se honom live på scenen.
Jag älskar bara en Jimmy, och det är min bäste vän.
.
Årets höjdpunkt under den gatufestival som årligen sker i Sundsvall infann sig under torsdagen, kvällen då Joakim Thåström äntrade scenen och Jimmy Uhlin bjöd laget runt mer än en gång. Tillsammans med min ständige vapendragare Jimmy Hamrin började vi kvällen med några öl respektive sura drinkar nere vid Selångersån. När vi sedan reste på oss och begav oss in på festivalområdet var vi båda tämligen berusade trots det lilla som förtärdes, förvisso under en kort tid men ändock.
Vi knallade runt och träffade sedan två relativt kända profiler från hockeyn i Sillmans där vi sörplade öl tillsammans ett tag, tilla Kristet Utseende började sin spelning. Ingen musik jag normalt lyssnar på, men hey, det var rätt schyst att se live. Det var inte helt oväntat att vi stötte på flertalet andra hockeyprofiler framför scenen, människor som vi sedan valde att spendera resterande tiden av kvällen med.
Spelningen med Thåström var publikmässigt en hit, stämningen låg på topp och man gungade med längst där framme. Som vanligt (Ja, eller de få gånger jag sett Joakim live..) så körde han sitt egna lilla race, och hans hesa wiskeyröst i kombination med klockrena låtar, gör honom helt outstanding.
Bottennappet stod idol-Sebastian för under fredagskvällen när han med uttråkad men kaxig blick tittade ut över det knappt fjärdedelsfyllda fältet med fjortonåriga tjejer. Klyschor som "Det känns så speciellt för mig att vara här i Sundsvall ikväll" och "Ni är den bästa publiken" fick mig att gömma mig för att inte dö av skam, att han sedan inte visade det han kan så bra gjorde mig fruktansvärt besviken. Covern på Stones "Start me up" höjde betyget så att han åtminstone kunde kamma hem en 1a, men i övrigt, var det mest ett sömnpiller x 2 att se honom live på scenen.
Jag älskar bara en Jimmy, och det är min bäste vän.
.Kommentarer
Trackback