Hästlivet

Under veckans om varit har ridandet varit väldigt lite och avvaktande, på fredag hade jag endast ridit en dag tidigare under veckan och jag skulle egentligen inte rida. Jag tog då in Moro på gången och skulle borsta, märkte då hur det kröp i kroppen på honom. Han hade så mycket överskottsenergi att jag sadlade på och skulle rida iväg, men det var inte trevligt innan. Han betedde sig som då i början då han var alldeles vild och galen. Jag blev lite rädd och osäker men bestämde att jag skulle ta tag i det. 
 
När han gick fram rättade jag honom och backade honom dit han skulle stå, han gick ann som en annan dåre och jag fick verkligen kämpa med honom. Tillsist var jag lugn, och då lugnade även Moro ner sig, även om han gärna tog ett steg åt sidan. Jag hoppade upp, lite klumpigt då jag var nervös och red iväg, han var pigg och positiv. 

Rätt vad det var så sprang det två rådjur på lägdan till vänster om vägen, Moro tittade lite lätt men det var ingen fara och de försvann. Skulle rida upp till torpet och gick över vägen, han var så pigg så jag travade en bit och rätt vad det var sprang de där rådjuren in i skogen och Moro blev vettskrämd. Jag satt och pratade lugnande med honom men han backade och ville inte stå kvar eller gå framåt. Då började jag att fråga högt och tydligt om det var någon i skogen som skulle hoppa på oss?! Inget svar, förstås, haha, hade någon sett eller hört mig då hade de väl antagligen ringt psyket med detsamma. 

Detta gjorde jag för att skrämma rådjuren från att komma tillbaka, och efter mycket om och men går Moro, sakta men säkert framåt. Varpå det tjugo meter framför oss kliver ut en medelstor älg på vägen, som Moro inte hinner se eller höra dock. Jag vänder fort som sjutton och rider därifrån, jag hade liksom suttit där och övertygat mig själv och Moro om att det inte var någon som skulle komma ut ur skogen och skrämma oss. 

Nästa gång tänker jag lita på Moro istället..