Äsch, det blir aldrig riktigt som jag tänkt mig. Men det är bara när jag blir känslofylld som jag har något att berätta. Något som betyder något, och som är på riktigt även om det alltid är en upprepning av vad jag berättat tidigare.. Jag tycker verkligen inte om den här känslan, känslan som får mig att inse att livet bara är en väntan på döden. Under den tiden är det tänkt att vi ska göra något vettigt, något som tillfredsställer oss när vi har möjligheten att finnas till här i den här världen. I det här århundradet, som kanske är det bästa under en väldigt lång tid?

I vilket fall som helst, så kommer det dagar då jag verkligen vill säcka ihop totalt och bara ge upp.

Igår var en sådan dag, idag är en sådan dag.. Kanske beror det mest på mina två första, riktigt jobbiga veckor på mitt nya jobb, tanken på att skolan ännu inte är riktigt avslutad och kanske, av den anledningen att jag inte riktigt kan släppa tankarna om en viss person, när jag väl träffar någon som gör mig lite mer intresserad på andra plan än enbart det vänskapliga.

Ändock så är livet en stor tävling, vill man, så kan man. Jag vill jobba, därför kan jag, jag vill inte ta tag i skolan trots att det endast är en bråkdel kvar av det jag annars skulle ha haft att göra, och jag vill inte släppa taget om honom ännu, och därför kan jag inte.  Fast även om jag vill jobba, helst mer än vad jag gör i dagsläget så klarar jag inte av det. Idag ringde de från HL, och tack och lov, dock med dåligt samvete, så sa jag ifrån mig jobb trots att detta kan vara sista chansen. Men hey, jag har ju jobb, varför då ta livet av mig genom att jobba ännu mer?

Viljan.. eventuellt.

Jag förstår att den här bloggen kan kännas något förvirrande, och om du har orkat dig så pass lång så vill jag bara säga tack för att du orkade. Även om jag blottar stora delar av mina känslor på det här sättet, så känns det så befriande att veta att det finns folk som läser om hur jag känner, även om de flesta bara skulle rycka på axlarna och fortsätta läsa en annan blogg.

Tittade igenom min blogg förrut och insåg att den är full med ointelligenta texter om ett fuckat kärleksliv med vissa inslag av enorm lycka. Tanken är väl att man genom sin blogg berättar om sin vardag för att uppdatera släkt, vänner och andra utomstående om vad som pågår i livet. Vissa, sådana som mig, väljer att vara relativt öppen medans andra är mer försiktig med vad som blottas. Det här är inte något försök till en intelligent blogg... Men det är sådana jag vill skriva, sådana som min vän Jimmy alltid lyckas skapa. Och i vissa fall även min bäste vän Värmland, när hon inte väljer att skriva om en utav världens mest överskattade och mest överbetalade idrottskarlar i dagsläget. 

(Okej, förlåt.. Jag tycker bara om att reta dig!)  

På tal om Värmland, en utav världens mest underbara människor så kommer hon inom kort och hälsar på här uppe igen. Jag önskar innerligt att jag hade henne närmre då det inte finns någon bättre människa än denne. Nu är det inte så, utan man får göra det bästa utav situationen.. som att t ex hälsa på varandra i tid och otid.

Jag vet inte vad som krävs för att jag ska börja skriva de här intelligenta bloggarna.. Jag hoppas bara att det kommer inom kort, så de som följer min blogg slipper följa mitt gnat.

Tack för att ni lyssnade.

2 månader. Sextio dagar plus lite till på det har gått sedan jag sist såg och pratade med sommarens stora kärlek. Två månader senare känner jag exakt samma sak jag gjorde då, trots att jag inte hört ett knyst från karln under den tiden. Det är förvisso inget jag kan begära då han har ett annat liv med flickvän och hela kittet. Men jag då.. När ska mina känslor släppa? Om jag frågar mig själv hur de här känslorna kunde uppstå trots att vi inte umgicks privat så kommer jag först fram till att det var slumpen, men tänker sedan efter och inser att när man jobbar 12 timmar per gång med varandra i flera dagar i sträck så hinner man trots jobb umgås rätt rejält.

Tjo och tjim, vackra ord, glittrande ögon och leende läppar.

Sitter och diskuterar singellivet med en bekant från Umeå, han har i exakt samma situation som mig. Fast jag anser förstås att min situation är värre av olika anledningar. På något sätt kanske vi två skulle vara perfekta för varandra då vi var och varannan kväll beklagar oss över den situaion som är. Jag berättar för honom att jag har gett upp hoppet om killar från Sundsvall, och speciellt då mina enda kärlek gick mig förbi.

Jag vill egentligen inte ha något, och jag vill inte få några känslor från något annat håll än där jag redan funnit min kärlek. Vilket förstås är omöjligt.. Men crap, varför fortsätta tjata när det aldrig kommer bli på något annat sätt än så här?