Wow. Hittade in på en sida genom hästtjejen Showjumper´s blogg som gör att man kan locka fler besökare.

Från den 27/9 till idag den 29/9 har jag ökat mina sidsvisningar från 9 st till 53 stycken. Antalet unika besökare har gått från 7 stycken till 41 stycken. Snacka om ökning! Hur många som sedan verkligen satt sig ner och tittat igenom min blogg vet väl bara de som har gjort det, och ärligt talat bryr jag mig inte så mycket. Eller jo, jag bryr mig, om jag skulle tjäna pengar på det.. Vilket inte är särskilt troligt. Och jo, föresten, jag har inte en aning om  vad det innebär med unika besökare eller ökade sidvisningar.

Någon kanske vill förklara det för en ärthjärna som mig?

Att jag sedan inte haft särskilt många besökare tidigare rör inte mig i ryggen, jag skriver enbart för mitt eget nöjes skull. Samt för att uppdatera uttråkade vänner om mitt så spännande liv, förstås. Hoppas att alla nya besökare finner något nöje här hos mig.


Vill ni ha fler besökare på eran blogg? Klicka vidare på följande länk:

http://www.bloggtrafik.nu/index.php?sponsor=Strindlund

Berätta gärna hur det går.

Lycka till!

Jag är fan snygg. Och hör sen!

   

Fler snygga bilder kommer förstås att pryda min blogg inom kort! Haha

Jag har velat ha en systemkamera länge nu, men jag insåg för ett par dagar sedan att det skulle räcka med en vanlig och bra digitalkamera. Mina krav är att den ska reagera snabbt och inte ta sjuttio år på sig för att ta en bild. Hade en gång en digitalkamera som min syster lade beslag på, det var ett riktigt praktexemplar på vad man inte ska ha. Tänk er att fotografera en hund, eller en häst, man trycker på utlösaren framme vid huvudet i hopp om att få med hela hästen/hunden men nej.. man får ett fin bild på hästen/hundens bakdel istället. Det går fetbort.

1. Globus Crincle, dressyrsadel
2. Digitalkamera
3. Presentkort på Hästsportbutik, typ 10 000 kr

Jag återkommer med mer förslag.


Dessvärre vann jag inte tävlingen som http://showjumper.blogg.se hade med benlindorna, men nu ska jag se till att vara med i varje tävling hon lägger ut. Någon gång måste det vara min tur!

Idag har polacken hoppat Josefine, han skötte sig fint medan jag med näbbar och klor klamrade mig fast för att absolut inte falla av i språnget. Det resulterade i att jag helt tappade fokus efter hindret och fick av någon anledning inte stop förrän vi var ute på vägen.. Men trägen vinner, för i sista språnget, då såg jag minsann ut som en äkta hoppryttare. Åtminstone i anridningen, över och efter språnget ska vi inte tala om. Det måste ha varit århundradets klumpigaste avslut efter krysset, både från min och polackens sida.

Det här insåg jag efter dagens ridpass:

* Jag är egentligen tuffare än jag tror
* Jag måste slappna av och inte spänna mig som en fiolsträng när vi kommer i galopp
* Bom före hindret gör mig mer avslappnad
* Jag måste fokusera och bara låta det vara över hindret så att jag hinner med att styra efteråt

Men vilken utveckling! Jag tycker att jag skötte mig relativt bra idag, trots att jag blev rädd och inte riktigt vågade att rida på utan bom före hindret. Men det är roligt också, jag får så mycket konstruktiv kritik och jag lär mig något nytt varje gång. Anledningen till varför jag blev rädd idag var för att Moro bjöd på hindret och blev bara piggare efter varje språng. DÄRFÖR måste jag lära mig att slappna av mer, desto piggare han blir desto mer feg blir jag. Fel kombination där.

Måste dock berömma min styrka som blivit bättre, orkar bra mycket mer nu och jag känner mig mer och mer bekväm på hästryggen. Även min balans kommer sakta men säkert, men än en gång, finns mycket kvar att jobba på och det kommer jag att fortsätta att göra. Snegden (uttalas: Snejden), i vinter ska vi ge gärnet. 

Markarbete och hoppträning är något jag skall klämma in mer i mitt ridschema.

Natten till idag satt jag i bilen och skjutsade glada människor till och från Härnösand. Jag kom i säng 04.00 på morgonen och det var väldigt länge sedan jag höll mig vaken så länge. Ställde klockan på 09.00 i vanligt ordning, men jag snoozade, snoozade och slog sedan av klockan och sov vidare. 11.00 vaknar jag till och säger med panikartad röst till Jonny att klockan är just 11.00 varpå han kliver upp. Jag sätter mig upp i sängen men tänker att "Nää, en liten stund till" och nästa gång jag vaknar är klockan 12.00. Lite Värmlands-varning på mig där..

Blir galen. Jag skulle vilja klara mig på max fem-sex timmars sömn per natt, men verkligheten är att jag kräver mycket mer sömn än så. När jag mådde som allra bäst under dagen var då jag låg i sängen vid 22.00 och klev upp runt 08.00-09.00. Tio till elva timmars sömn alltså. Då hade jag ingen häst att ta hand om, bara mig själv, men jag känner liksom att jag inte har tid att sova. Jag vill inte sova.. Jag vill göra mycket, utnyttja dagen som jag numera tycker har alldeles för få timmar.

Varför är det så? Jag vet att när jag genomgick en neuropsykologisk utredning så kom man bland annat fram till att mitt sömnbehov är stort, men för mig hade det känts bättre om det var mindre. Jag vet att jag fungerar sämre på dagen om jag inte fått tillräckligt med sammanhängande tid att sova. Och om jag då har svårt att somna, eller sover dåligt under natten.. Då är det tack och godnatt kommande dag.


För övrigt så ringer AK och säger att hon och de andra fixar min vinterhage medan de ändå håller på. TACK! Väldigt snällt tycker jag. Har en stackars karl med syltrygg som inte fixar det just nu och pappa jobbar, men tanken var att fixa det till veckan. Nu slipper vi det! Tjänster och gentjänster! Uppskattar jag väldigt mycket!

NU ska jag städa. Det ni, vågen!

Oj vad roligt det var att rida idag, hade sällskap av AK och Karl och Moro var riktigt på hugget. Blev mycket galoppträning ute till skogs och när det gick lite utför så gick det även utför för mig. Haha. Jag är lite rädd för att Moro ska slå upp huvudet när jag tar för mycket i tygeln, i och med detta så galopperade han förbi Karl som hade fin och samlad galopp. Jag försökte förklara för Moro att vi inte var på Täby Galopp och slutligen så insåg väl även han det..

I vilket fall som helst så var det riktigt roligt, han har aldrig haft sådan här framåtbjudning tidigare. Minns från början då jag precis köpt honom och han knappt ville gå framåt med sällskap ens, då var det inte roligt. Alls. Men det är det nu, underbart.

I morgon ska vi eventuellt slå ner lite stolp i hagarna där de ska stå i vinter, blir lite frustrerad över det där. Hyr man in en häst så är det inte hästägarens uppgift att ordna det där. Det måste vara stallägarens ansvar gent emot sina betalande hyresgäster och deras hästar att det är stabilt och säkert. Jag vet att det är väldigt smidigt att slippa hämta hö och sådant själv, men ibland önskar jag att vi kunde sätta oss ner och bara kunde bestämma att vi ordnar allting själv så man slipper all denna förvirring. Får se vad vi kommer fram till, för hur det än är så tar det en hel del tid att åka och hämta hö och spån om vartannat.


Det kanske går att hitta en bra lösning på det där. Hoppas jag.

I vanlig ordning sätter jag mig framför datorn när jag kommer hem, trots att det är långt ifrån avkopplande. Vet inte riktigt vad jag håller på med, men jag surfar runt i brist på fantasi. Och ork, förstås. Latast i Söråker, kanske i hela Timrå kommun. Måste bli ändring på det, så vill jag inte ha det i fortsättningen. Många plus till mig dock, klev upp 07:15 i morse och for upp till hästarna, det har inte hänt sedan i juli någon gång då jag jobbade dag. Uppgång 05:30.

Har för övrigt funderat på hur jag skall kunna erövra blogg-Sverige, men jag inser att jag inte kan erbjuda det de största bloggarna gör. Fest, mode, smink och diverse annat som inte ingår i min vardag.. Förhoppningsvis kan jag hålla denna snygga yta åtminstone några dagar i veckan. Istället erbjuder jag riktiga och djupa känslor, hästlivet och någon gång också något musiktips via youtube, och med det... blir det ingen tv-karriär. Klart är i alla fall att jag skall fixa till designen på bloggen. Eller rättare sagt, överlåta det till Zandra som fixat till den nuvarande.. 

Måste dock prata med henne om det först. 


Nej, nu skall jag återgå till latandet. I morgon, då ska jag minsann städa. Det lovar jag. Och förresten, jag skall ligga i soffan och fundera på hur jag kan tänka mig att göra med trappen. Det är dags att bli klar nu, fattar inte vad det sitter i. Hur kan det vara så svårt?

Adiós 

De få bloggar jag läser brukar räkna upp vilka bloggar de i sin tur läser. Så jag tänkte göra samma sak. Fast jag har inget direkt att skryta med, om man nu vill göra det, mer än att jag läser en otroligt duktig makeup-artist´s blogg då och då. Det närmaste jag kan komma Blondinbella. Fast det går inte ens att jämföra, den här tjejen, Linda.. Hon är så fruktansvärt duktig att sminka sig själv och andra, dessutom är hon snygg och ger smarta tips som jag någon gång i framtiden skall anamma.

Ni finner henne på följande länk: http://micromiss.se/

Vidare så tipsar hon till exempel om att Makeup-store nu den 29 september har medlemskväll runt om i landet, det innebär 20% på hela sortimentet och annat skoj. För mig innebär det att jag inom kort måste åka till stan, fixa ett medlemskort och åka och storhandla. Det här måste jag införskaffa nu när jag lovat Jonny att jag skall försöka göra mig snygg för honom lite oftare: Concealer och Treatment mascara, som bland annat Linda tipsar om i sin blogg. Det har nämligen blivit så att jag gör mig snygg när jag skall åka ifrån honom, och det kan jag tänka mig inte sänder så trevliga signaler.

Ett snyggt yttre ger ett snyggare inre.


Carpe diem.

Fortsättning följer...

Igår kändes 10 centimter som 1 meter, idag kändes 10 centimeter som... tja, 10 centimeter! Men det var roligt och även om jag inte fick världens finaste fattningar till galoppen idag så kämpade vi på. Jag fick till och med beröm godkänt av rid-Hitler idag, kanske till och med lite till. Jag vet inte, men eftersom hon med glada gestikulerande ord beskrev min framfart inom ridsporten för sin kära katt Fido så tror jag faktiskt att det var lite bättre än bra. Efter mina förutsättningar och på min nivå alltså. Hur mycket hennes andra man Lennart bryr sig, det vet jag inte, han tycker mest om att jaga och ligga på soffan om dagarna.

Eller nej, Lennart är katten. Fido mannen. Så var det!

*Skriver upp i anteckningarna*

Det känns roligt med ridningen igen, bättre än någonsin. Jag märker att min ork och balans är bättre, men det är också långt ifrån bra. Men det känns bättre, och jag lär mig nya saker varje gång tillsammans med storsyrran. Drömmen är att kunna sätta sig i sadeln och bara rida, som en dröm, utan att behöva tänka på så jäkla mycket. Ungefär som när man hart lärt sig att cykla, eller köra bil. Det enda man måste fokusera på är att styra och att resten bara flyter på liksom. Jag kanske kommer dit någon dag, och när jag märker av förbättringar hos mig själv så känns det otroligt roligt och inspirerande.

Jag är bra och utvecklingsbar!



Spenderade flera timmar på Birsta idag, tiden bara flög iväg. Det var trevligt, vi hittade mycket fint och jag drack ett väldigt gott och svalkande iste med smak av citron på Waynes Coffey. Kände en smula dåligt samvete över att jag lämnar Jonny hemma så mycket på dagarna, så till honom köpte jag kaffebönor på Kahls med smak av Irish Cream. Luktade så gott att nästan jag blev sugen på att börja dricka kaffe. Han förlåter mig alltid när jag kommer hem med goda överraskningar! Hihi

Nästa gång jag åker på Birsta ska jag handla en massa chokladpraliner där. Mums!


Tanten snyggrumpa, tack för idag! ;)

Jag blir glad när jag upptäcker att det är övergående. Hellre en dags depp och två dagar halleluhja än sjuttiotre dagars totalt jävla mörker, som det var förr. Jag är starkare, även om jag för tillfället är osäker på om jag kommer att uppleva någon höst i mitt vuxna liv precis som vilken annan som helst. Jag skall försöka att inte fokusera på det mörka, utan det ljusa i livet som gör att det är roligt att leva. Det är nu som allt börjar att falla på plats, jag är gift med den jag älskar, jag har en bärplockare som är en jävel på att springa och det bästa av allt är att jag har hunnit träffa så många otroligt bra människor i livet som gör mig glad och trygg. Förutom min man då..

Fast det kan väl aldrig få vara riktigt bra, ändå. När det ljusnar upp hos mig själv så svartnar det för en annan. Känns lite svårt att gotta sig i sin egen lycka, som förvisso kommer och går, men än en gång är bättre än det djupa svarta skiten som trakasserat så länge i livet, när det bara är själva fan för andra i min närhet. Det ska bara gå troll i vissa saker och det unnar jag ingen annan. 

I sådana tider rekommenderar jag må-bra-musik som Johnny Cash:

Alltså jag får krupp. Dessa jäkla myndigheter som ALDRIG kan säga något annat än exakt det som står i deras regler. Är det så svårt att lära sig att svara "Ja" eller "Nej" på en simpel fråga som man tycker att dem skall kunna i sitt arbete? Visst, jag förstår att det är mycket regler att hålla reda på och att det ändras i princip hela tiden.. Men då får man väl faktiskt ta och hålla sig ajour eftersom det här är deras jobb. Och värst är de som inte ens ger det en chans och själva försöker läsa sig till vad som gäller och inte.

Tack och lov har jag träffat på två stycken trevliga människor på telefon..

Det ska inte krävas att man ringer 5-6 gånger och maila flera gånger där man ställer exakt samma fråga, ibland på annat sätt för att försöka göra sig förstådd, och alltid får exakt samma svar att: "om du tittar under blablabla så står det att blablabla!". Ja, men jag har redan tittat på den regeln sjuttio gånger men jag förstår ändå inte när ni skall krångla till det. Fel att punkta upp för oss vanligt hjärndöda, skulle behövas med tanke på att ni själva aldrig kan ge ett rakt och bra svar på en fråga. 

Är det svårt att svara på följande fråga: Om man är mitt i en period med kassa-ersättning och börjar studera, får jag då vid avslutandet av studierna fortsätta där jag slutade och stämpla mina kvarvarande kassadagar? Tydligen är det väldigt svårt. Jag tycker att det är en så tydlig fråga, men ändå är det ingen som kan ge mig ett bra och riktigt svar på detta. Jag känner som Kishti gjorde när hon såg följande tjej på audition, ca 20-22 sekunder in i klippet:

Det är ORIMLIGT!


Tack och Hej. 

Elin Sigvardsson och Lars Eriksson med Love

Satt i soffan och tittade på 2½ men härom dagen där Alan försöker pränta in i sin son Jake´s huvud att han måste plugga inför matteprovet. Att han måste ha högre mål än vad Jake har, medan Jake ställer in sig på exakt godkänt. 67 poäng. Alan säger då att han måste skärpa sig, för folk som honom kallas för "slackers" och det är inte bra. Jake rycker på axlarna.

Jag har en teori: I hela mitt liv har jag blivit bombad med uppmaningar om att jag måste vara bra i skolan. Mina föräldrar har förvisso sagt att det räcker med godkänt, det är huvudsaken. Men har man en sträng rektor i släkten och andra med höga visioner så sätts man liksom med kniven mot strupen och blir tvingad att plugga arslet av sig. Klarar man av det, så fine, men är man som mig med svagt psyke från andra sidan av släkten* så kommer det bara gå utför.

Därför är jag som jag är. Jag är en slöfock utan dess like. Jag städar sällan, samtidigt som jag får dåligt samvete och håller på att skämmas ögonen ur mig när folk kommer hit. Jag är slarvig, jag ligger gärna i soffan och pillar mig i naveln och jag vill få allting serverat åt mig. En "slacker" helt enkelt. Jag hade höga mål med studierna, orimliga mål. Det har förstört min hjärna och istället har latmasken letat sig in i mitt huvud, på så sätt överför den negativ energi till resten av min kropp.

Pressen och mina egna mål visade vägen till ett liv som slöfock. Jag tro att om man är som Jake i "two and a half men" och har den inställningen när man är barn, så har man mer energi när man blir äldre och tvingas bli vuxen. Man gör som man vill och lever sitt eget liv. Vanligtvis kortsluter min latmask hela min kropp och lilla hjärna, så att när jag verkligen ska plugga så orkar jag inte det heller. 


Men nu jävlar, nu är jag på gång. Men slackern finns kvar inom mig ett tag till!


* Men så mycket lättsammare!  

                        

                            


Jag är så stolt över mig själv och Moro idag, gud vad vi var duktiga! Jag utvecklas och Moro står ut med mig! Jag red inte ens så här bra första gången för Hitler som jag gjorde ensam idag! Många uttropstecken! Cowabunga! Jag satte mer press på mig idag och försökte verkligen att koncentrera mig på det jag gjorde. Moro var ganska avslappnad och gick mellan hjälperna hyffsat bra. Min ena ridstövel har dock gått sönder i dragkedjan, så jag fick rida i vanliga skor idag. Det kändes. Men jag sitter ändå och dinglar med benen titt som tätt, speciellt när jag blir trött. Som jag beskrev tidigare så känns det på något sätt som om att jag liksom försöker sparka mig ur sadeln, haha.. Jag vet inte hur jag skall beskriva det som..

Det här trodde jag aldrig en månad in som hästägare till denne polack! Roligt, roligt!

I morgon blir det lite mer träning, men denna gång i sällskap av Hitler!

Elenor Bengtsson, som lånar ut en massa kurslitteratur till mig! Detta sparar jag tusenlappar på! TACK!

Tusen rosor till rid-Hitler som står ut med mitt analyserande,  mina "bortförklaringar" och mitt pustande och stönande om vartannat. Jag vill tacka dig för att du fortfarande (efter några veckor som just rid-Hitler..) ställer upp som du gör och orkar lyssna på min hemska röst, som absolut inte kan tillhöra mig.. Likt en ostyrbar studsboll sitter jag ned i travarbetet där dina ledord: "Övning ger färdighet" är något du verkligen får hålla fast vid om du vill ha fortsatt umgängesrätt till polacken! Med honom ingår även en flummig ägare och ryttare som måste träna, träna, träna. Fast det vet ju du bättre än någon annan! 

Tack för att du är den du är, och du, fortsätt att stå ut med mig.

Det behöver jag!



~*~*~



Jag har nu sett mig själv rida på film, och därav denna uppenbarelse och behov av att uttrycka min tacksamhet!

Uppdatering om den stora dagen kommer inom kort, där kommer jag att visa lite bättre bilder än de jag hittills visat. Trots att de var otroligt fina, men tagna med Carros mobil. Jag har just för tillfället en oförmåga att sätta ord på det jag ser i huvudet och minns tillbaka till. Förhoppningsvis återkommer det snart och då kan jag uppdatera med lite bättre text än vad jag kan för tillfället.

Fru Larsson

Vi är vackra, men redigerade:

Är det möjligt att den här snyggingen tillhör mig? Ja. Världens bästa polack!

Sista bilden är på mig och Moro, ser inte allt för tokigt ut. Om man bortser från att det ser ut som att jag har ett spett i rumpan. Allt enligt min nya man, Herr Jonny Larsson. Tack så mycket!  Men jag vet att det finns mycket att jobba på, och det skall jag göra. Helt klart! Idag blir det bara bus i skogen, det tror jag både jag och Moro skulle uppskatta. 




Det är INTE samma häst som i våras! Eller jo, det är det ju, men i en annan skepnad!