Måste verkligen stärka kondition och styrka, det här går inte. Förvisso är jag fortfarande snorig och lite förkyld, men jag orkade ingenting när jag red en kompis häst i morse. Snacka om dödläge. Är det så svårt att se till att få den träningen ett par gånger i veckan? Vet inte riktigt hur jag skall prioritera, kanske är det bättre att lägga tid och pengar på jobba upp min kropp från grunden istället för att slita med ridningen om det bara är jobbigt och klumpigt. Om jag trivs i ridgruppen med inriktning hopp kanske det räcker med det, samt att jag eventuellt får låna min kompis häst en gång varje eller varannan vecka. 

Bella finns alltid till förfogande och kanske ska jag släppa kraven (från mig själv) helt där och bara skrutta runt med henne när jag känner för det. Red i princip varje dag när jag hade Moro, så 3-4 gånger totalt i veckan borde jag klara utan problem samtidigt som jag tränar mig själv ett par gånger i veckan. Kanske. Kanske. Måste peppa mig själv, ta mig förbi alla hjärnspöken. Allt känns så mycket enklare om jag går upp tidigt på morgonen, åker iväg och gör något. Då känner jag mig som nu, inspirerad och taggad!

Opp och ned, ned och Opp.

Planerar och drömmer. Proffslivet är inte långt borta. Eller vänta, vad vill jag? Ser mig omkring, undrar om någon lägger märke till mig. Ensamt. Ledsamt. Mörkt. Nej, den yttre sidan ger andra ett annat intryck, fel intryck. Andas ut. Tror jag? Mår dåligt, försöker att rycka tag i mig själv men kommer inte särskilt långt. Lurar världen. Konstig. Drömmer, önskar, hoppas. Tänker positivt och får en käftsmäll, fru D piskar den taggiga svansen mot mitt huvud. Är det hon som alltid ger mig huvudvärk? 

Hittar något jag vill göra, planerar och visualiserar. Känner mig stark, laddad och övertygad. Livet blir till det man gör det till. Försöker att ta steget, vågar jag den här gången? Nej. Erfarenheten säger ifrån. Gör mig rädd, förvirrad och bedrövad. Ett högt hinder på vägen, ett hinder som består av... Karaktär? Sinnelag? Vad? Vågar inte. Inte ett till debacle. Dum, knäpp, knasig. Hjälp. Vad är det för fel? Måste slutföra det jag påbörjar, inleder därför inget.


Vill. Orkar inte… Vill - kan inte.

Kommentar:


Min värld är inte alltid lika mörk, inte  idag, inte för tillfället. I förrgår däremot. Mörk, kall och fruktansvärd. Upp och ned, varje dag, varje vecka. Hittar jag någonsin tillbaka till det jag har haft? Är medveten och vill förändra. Skyller på viss släkt. Skyller på allvarligt huvudtrauma. Skyller på ärftliga faktorer. Tackar min man, vänner, myror och diktatorer för ett helhjärtat stöd. Ni hjälper mig. 


Vågar därför tjata på de som har auktoritet. Vill aldrig mer spränga sönder min hjässa. Vill inte lägga över mina tankemödor på andra, älskade. Vill leva normalt. Utan hjärnspöken. Gärna smal, snygg och framgångsrik.



"De flesta människor sätter upp villkor för sin lycka, men lycka kan vi bara uppleva om vi inte sätter upp några villkor alls"

Fick äntligen tag på ridskolechefen på Härnösands ridklubb idag, strax efter 14:00 och har bokat en provlektion nästa måndag klockan 17:45 i en träningsgrupp med inriktning hoppning. Var idag upp och kikade på min eventuellt nya ridskolegrupp och visste egentligen inte vad jag skulle vänta mig.

Utan att göra ned någon så tror jag helt klart att jag passar i gruppen, kanske rentav rider lite bättre än de flesta (trots att jag har oerhört mycket att jobba på, i vanlig ordning). Hoppmässigt känns det som att vi är på samma nivå, även om min nervositet antagligen är störst bland de ridande. Nivån känns lagom, mycket gymnastikhoppning och inte så höga höjder så jag tror definitivt det här är en bra fortsättning på det jag påbörjade med Moro i januari.

Ridläraren verkade helt ok, svårt att veta på bara en gång på sidan men hon verkade sympatisk och engagerad i sina elever - viktigt tycker jag. En annan sak jag lade märke till var två grövre kallblod och kände bara att "Nej! Jag vill inte betala för att rida kallblod, i en träningsgrupp på ridskola.". Även om man varierar hästar för det mesta. Ett av kallbloden (tinker?) var privat, den andra ridskolehäst. Får se vad jag får för häst på måndag, men jag tror inte att jag vill rida ett kallblod i en träningsgrupp med hoppinriktning. Vilket jag tänker säga, på ett lite smidigare sätt.

Vet inte alls vad de har för hästmaterial, men man kan väl hoppas att de har lite mer halvblodsmodeller som även jag kan rida. Moro var inte den grövsta och han klarade mig med lätthet, så det borde finnas någon häst likt honom att rida, annars får jag nog spunk. Nåja, fel kan man alltid ha och det har jag så gärna! Håller tummarna!

Dessutom ska jag få provrida en väns häst som står uppstallad i samma stall min gulleplutt (haha) Maria. Saknar henne!

Tog hostmedicin för 40 minuter sedan och har sedan dess suttit och försökt att göra mig av med den hemska, vidriga smaken som cocilana ger. Det positiva är att jag inte hostat en gång sedan jag tog medicinen, så det måste vara ett bra tecken. Dock börjar min mage att skrika efter frukost, så det ska jag fixa inom kort.

Tänkte slå på någon av dvd:erna ur boxen "Lär dig rida", haha, förvisso för barn, men jag älskar att titta på hästar och kanske finns det något jag kan lära mig. Man vet aldrig förrän man har gjort ett försök, dessutom finns det inget annat att göra för tillfället. Så, why not? Återkommer med recensioner.





Har dvd:n "Strömsholmsmetoden" hemma också, men den har jag sett tidigare så jag vill se något annat nu. Har ni några tips på bra dvd:er eller böcker angående ridning? Alltid trevligt att läsa tycker jag.

Respektlöst? Något.

"Provsvaren visar inga avvikande värden, kanske att du behöver äta järntillskott när du menstruerar."


Alltså allvarligt, menar läkaren på fullaste allvar att inget mer än detta skall göras? Visst, OM det hjälper så är det bra, men skriver man då verkligen som ovan till en patient? Totalt hänsynslöst att gissa sig fram till att järntillskott skulle kunna vara en lösning när provsvaren säger att det inte visar på några avvikande värden. Humbug-"läkare"! Trodde för allt i världen att jag hittat en läkare som ville ta reda på den bakomliggande faktorn nu. 

Eller måste man tolka det på annat sätt, att om normala värden tillexempel är mellan 4-6, men godtagbara på 3 respektive 7 även fast det inte hör till de normala värdena? Jag förstår inte, men det jag däremot förstår är att den här läkaren borde gå en kurs i att kunna uttrycka sig rätt och riktigt i ett brev till sin patient. Kanske skulle jag skicka Överste Morr på honom så att hon kunde ge honom några piskrapp på rumpan bar när han gör dessa tjänstefel i fortsättingen. 

BAAAH!    

 

Gottinamnam!

Om det är det här som krävs för att muntra upp mig ikväll; So be it!

Lyssnar lite på Egoinas radioshow, fattar inte att jag missat den här tjejen ute i bloggsfären alltså. Här sitter jag och läser en skitblogg som drivs av Alexandra a.k.a Kissie och stör mig dag ut och dag in. Hos Egoina får man sig åtminstone ett gott skratt varje dag! Ett hjärtligt skratt, givetvis!

Har egentligen inte tid att sitta här men gör det ändå, i vanlig ordning. Kom för en stund sedan hem från stan där jag gjort en "extreme" hair makeover hos Jennie. Nåja, så extreme är det inte men jag liknar numer en guldhamster som fått i sig alldeles för mycket karoten. Tyvärr kommer inga bilder idag eftersom jag inte har något att fota med för tillfället, dessutom orkar jag inte sminka upp mig eftersom jag om möjligt så ser ut som en död guldhamster som fått i sig alldeles för mycket karoten!

Det här tänkte jag hinna med idag: 

• Plocka in utemöblerna (som fortfarande står ute och möglar) 
• Ta en svart sopsäck och kasta ALL skit som finns på toaletten (dock inte kattskiten i samma påse)
• Dammsuga och torka golven (dammråttorna hopar sig och min kocktalang är inte lika graciös som den ser ut = fläckar och söl över fulla köksgolvet)
• Göra rent kylskåpet där avrinningsfunktionen slammat igen (orkar inte med vattenbad som svämmar över)
• Rensa framför min stationära dator (finns ingen anledning att knappt kunna se skärmen på grund av gamla räkningar, skolböcker och colaburkar som finns här)

Ni då, händer det något hemma hos er?


*~~*~~*~~*


18:44


Woho! I made it! Fast, jag vet inte om det där med kylskåpet är godkänt eftersom jag inte vet om det ÄR rent längre ned eller inte. Får avvakta tills Jonny kommer hem så får vi titta på det där tillsammans. Nu börjar magen att ropa efter lite mat, men den får allt vänta. Nu ska jag ned på affären och inhandla mjölk, bröd och något mer som jag inte minns för tillfället.

Började att skriva ett inlägg, men kände att det inte skulle tillföra den här bloggen något. Funderar på att åka till Morr och vidare på Birsta idag. Det måste man väl kunna unna sig när man för första gången är arbetslös på riktigt? Jo, jag tror det, men för mig blir det minsann ingen shopping... Jag funderar på att lura i Översten lite kebab, idag igen, hon brukar inte vara den som bangar. Får se vad det blir.

Vad tror ni?

Ja, jag fortsätter på olycksvägen i mitt bloggande och har kommit till insikt; Jag irriterar mig på mitt ärr så som jag aldrig gjort annars. Har därför kommit på en smart lösning. Här kommer två bilder, en på mig blond och svettig från Turkiet och en mörkhårig och vinterljus. Skillnaden på bilderna är förutom hårfärgen kortare snedlugg på den ena och längre på den andra, SAMT att den är lagd åt olika håll.

  


På bilden till vänster ligger luggen till höger och på den andra bilden vice versa, mitt nu säkra kort för att dölja det gigantiska ärret i främre delen av min skall är att ha den till vänster. Ärret sitter alltså på vänster sida och när jag lägger luggen till vänster finns det inga spår av ridolyckan -98. När jag tittar på bilderna känner jag att saknar att vara blond, lite. På bilden till höger hade jag svartbrunt hår och av någon anledning är jag väldigt förtjust i det också.

Så, vad tycker ni? Blond eller mörk? Kanske skall chockera och färga håret rött/oranget likt Linda Varg i IDOL? Får se, får se. Nu ska jag i alla fall åka in till stan och få bli bjuden på god middag (förhopningsvis) hos Överste Morr.

Men om man har både och då? Kanske är jag dödsdömd.

Dåliga minnen finns det gott om, men värst av allt är nog de minnen man har, men inte minns på grund av dåligt minnet man fått. Hänger ni med? Var på vårdcentralen i går och tog några blodprover på grund av min trött- och nedstämdhet som slagit rot någonstans inom mig. Vi pratade om den ridolycka som jag 1998 råkade ut för på Timrå Hästsportförening under den första/andra dagen på mitt första ridläger (minns inte ens om jag hann sova där en natt eller inte). 

Läkaren pratade om att en skallskada yttrar sig ganska direkt och avgör om det blir några bestående men senare i livet. "Jaha" säger jag och säger glatt att jag minsann inte hade några svårigheter efter olyckan. Vad tror vi om det lilla Myran? Hade jag några svårigheter efter min ridolycka? "Tur" (olyckan går ju inte att göra ogjord) att det finns föräldrar som friskar upp minnet ibland. Att jag varken kunde springa för att ena sidan inte kunde koppla de signaler som gavs eller cykla så som jag gjort så mycket innan hör ju till de motoriska svårigheterna jag bland annat drabbades av.

Att jag i princip hade noll minnen från tiden före olyckan (dvs. från att jag var ett litet småglin till det att olyckan hände) som förvisso byggts upp med åren, men inte helt är en annan svårighet jag hade/har. Läsa, skriva, räkna och allt annat sånt där basics fick första terminen av skoltiden byggas upp med att gå tillbaka någon årskull, trots att jag före olyckan låg långt före majoriteten i min klass.

Skallskadan kan kanske med andra ord vara aktuell på grund av detta igen. "Tur" att det finns föräldrar som fortfarande har  minnet i behåll!

Jag och Jonny var på Birsta förra veckan och då åt vi lunch och intog lite fika på Waynes. Smakade dessa macarones som alla pratar om, och de var verkligen inte goda. Usch och fy.

Lite bilder kommer här:

Sitter och tittar på annonser på hästar, givetvis inte för att jag är en seriös spekulant i dagsläget, jag står fast vid att om jag skall köpa en ny häst så skall och måste jag vara mer förberedd än då när jag köpte Moro. Jag vill kunna försörja hästen med pengar som jag tjänar, inte lånar genom studielån. Har åtminstone 2 år i skolbänken innan jag kan räkna med att jag når mitt mål, och då börjar min studietid tidigast hösten 2011.

Under tiden då? Givetvis vill jag fortsätta att rida och träna, tycker det är så roligt att träna för Coach H då det är väldigt givande. Det är så det skall kännas att leva och det är så man tar sig igenom vardagen, att ha något som sporrar och inspirerar - något att längta till. Rider i dagsläget Bella, men frågan är hur länge det kommer att fortsätta? Jag vill träna och eventuellt tävla någon gång i framtiden, därför att jag känner att ridning hemma på en gård med usla ridvägar inte ger mig något i längden.

Det finns många och mycket fina hästar som jag bara dregglar efter, tänk att äga sin egen häst, som man kan göra precis vad man vill med. Stalla upp vart man vill, rida som man vill och bara slippa tänka på att om jag får göra si eller så. Nu är inte fallet så med Bella, men jag har ställt mig frågan hur och vad hon håller för. Hennes vilja att hoppa finns ju där, men håller den tunga gamla kroppen med en utläkt (?) skada för det JAG vill? Och hur lång tid det kommer att ta för mig att rida igång henne på riktigt när jag är den enda som rider henne och dessutom har mina återkommande svackor (som jag förvisso jobbar med och skall bli kvitt)? Det krävs mycket tid och energi och jag vet i ärlighetens namn inte om jag har den tiden. Trots att det är en riktig Bitter*-häst (*Översten kallar mig allt oftare för Fröken Bitter, och det är nog både jag och Bella ibland).

Hur kräsen får man vara? Kan man välja bort en häst som man förvisso tycker om, men som står i ett stall vars enda ridvägar är ned runt Båthamn och tillbaka? Om man egentligen inte har den tiden som krävs för att hålla  igång på den nivå man vill, är det då rätt att stanna kvar? Det är så många frågor som skall besvaras.

Och man väljer att gå vidare, vart skall man då vända sig? Jag skrev ett meddelande till alla mina hästvänner om att jag är på jakt efter en häst att träna tillsammans med och en häst man kan rida i skog och mark, fick några svar, alla med samma svar - vet ingen nu, men skall hålla ögon och öron öppna. Ryttarsatsningen på Timrå är ett alternativ, men ett dyrt alternartiv. Ridskolan är inte ett alternativ.

Nej, man skall vara hästägare. Själv. Utan någon annans inblandning, om man inte heter Rid-Hitler/Sessan och bidrar med positiva vibbar. DÅ är det välkommet, alla dagar i veckan.

Reflektioner?

Kom på idag igen när jag stod vid spisen och lagade mat att jag är i ett desperat behov av ett förkläde, ett snyggt förkläde. Googlade då och hittade dessa två som jag blev galet sugen på, lutar lite mer åt det röda men kan tänka mig det svarta eftersom Jonny tycker att det alltid funkar. Dock har jag ett problem, och det är att både jag och Jonny tycker att det kostar lite för mycket, men skillnaden är att jag kan tänka mig att köpa det ändå.

Vad säger ni, är det värt 495:- ? 



      



Förklädena finns i olika färger på http://nyttadesign.nu och anger ni koden DS2010 får ni 12% rabatt på beställningen (koden gäller tillsvidare). Det motivet fungerade inte på min man, men kanske om jag bakar en riktigt god cupcake åt honom så kanske det funkar? Håll tummarna.

Vilken kort dag det blev idag då - skulle kliva upp 14:00 efter sista nattens arbete men sov vidare till 15:00. Ringde då upp min kära mor och Överste Morr och diskuterade några saker. Lade ifrån mig telefonen och somnad om och vaknade drygt 2 h senare. Behöver jag berätta att dagens alla planer blev uppskjutna? Det enda jag uträttat idag är middagen som förövrigt inte var klar förrän 19:30. Bra jobbat där.

Sitter nu och pular på med ett personligt brev som måste bli intressant, har ett arbete här som skulle passa mig utmärkt men konkurrensen är förstås stor och på grund av det måste jag ju ha något speciellt. Tror att jag har fått till det ganska bra, men förväntar mig inte att bli kallad till intervju då annonsen legat ute relativt länge.

Nu: Supernatural!

Kommande dagar tänkte jag försöka att fylla med detta:

• Städa (någon del av huset)
• Träffa Översten, äta mat och förhoppningsvis gå på casinot
• Rida!
• Baka cupcakes
• Söka jobb!
• Titta på Supernatural

I skrivandets stund är klockan 04:52 och det är cirka 2 h och 20 minuter innan jag får åka hem och sova. Efter det här arbetspasset har jag 4,5-5 dagars ledighet beroende på hur man ser på det. När dessa dagar av ledighet har gått är det dags för ytterligare 2 arbetsdagar. Minst. Jag hoppas förstås på mer, även om jag första natten alltid mår pissdåligt. Det sköna med att inte studera är att jag får tid till så mycket annat, fast dagarna går mest åt till att klara av dem på ett bra och positivt sätt.

Förra veckan tillexempel, den började på värsta tänkbara sätt och jag kände mig fruktansvärt down under, trots detta så gjorde jag ett par saker på min lista och kände mig genast mycket mer tillfredsställd. Under söndagen trotsade jag min nedstämdhet och gick på två födelsedagskalas, men fick skippa ridningen. På måndag kom Sofie och hennes sambo ned och hjälpte oss att röja ur garaget, jag lagade en god älgstek och vi hade trevligt trots att vi bara röjde upp.

Och det var där det vände, på två dagar vände jag den negativa trenden och jag mådde så gott som bra hela veckan efter det. Jag tog en promenad till stallet på tisdagen för att rida, men ridningen fick vänta och istället blev det ridning både onsdag och torsdag. På torsdag kväll får jag ett positivt och uppiggande sms från lilla Sess där hon helt sonika skriver att hon vill ha en katt och undrar om jag inte ville följa med på Birsta nästkommande dag.

Vem kan motstå något sådant positivt och spontant? Vem förutom Sessan kan komma på tanken att drömma om en katt och sedan återkomma till verkligheten och fråga om inte Birsta vore ett alternativ. Detta gjorde ju att jag klev upp lite tidigare än vad jag egentligen behöver innan första natten, bara för att suga åt mig så mycket energi jag bara kunde!

TACK!

Ok, det här med IDOL och rutinerade artister, hur långt kan man tänja på gränserna? Expressen.se skriver om Idolernas dolda karriärer. Min favorit Geir Rönning har en 20 år lång karriär bakom sig, med vinst och deltagande i motsvarande melodifestivalen i Norge och Finland. Han har alltså vunnit och deltagit i Eurovision song contest, plus att han dessutom turnerat med Robert Wells Rhapsody in rock. Än mer skrämmande är Linda Varg som 2001 vann musiktävlingen Popstars och varit medlem i gruppen Supernational. Hon har alltså redan deltagit i en liknande tävling som IDOL och dessutom vunnit.

Vart är rättvisan i det? Nej men just det, jag och Översten har ju kommit överens om att det inte finns någon rättvisa i livet. Så varför sura? Jag förstod ju att Geir hade någon slags karriär innan IDOL och att Linda Varg deltagit i Popstar fick man en hint av Jihde redan när hon sökte. Så varför sura? Nu är reglerna som sådan att man inte får ha ett skivkontrakt eller deltagit i fredagsfinalerna tidigare, annars är det fritt fram att söka. Det är inte Geir eller Linda som gör fel, i sådant fall är det producenterna man skall skylla på som har sådana otydliga regler.

Att sedan ta upp Olle som sjungit och spelat på olika fester i flera år, det är väl ändå att ta i? Och Jay då, som spelat in en skiva med sitt hårdrocksband, det är väl heller ingen fara? Vem bryr sig? IDOL och dess syfte enligt mitt perspektiv är att få fram nya artister på marknaden, och vill då redan rutinerade artister göra sig ett namn genom Sveriges största musiktävling, ja, låt dem få göra det. Jag tittar på IDOL för att underhållas, jag älskar musiker och jag önskar att jag själv hade samma begåvning. Kan jag dessutom få upp ögonen för tillexempel Geir eller Linda som jag aldrig hört talas om tidigare, må så vara. 

Leave those "kids" alone! 

Funderade på vad jag skulle blogga om ikväll, började att skriva att jag sitter på jobbet och har en relativt lugn natt igen. Jag stannade upp och funderade på varför jag skulle skriva det, när jag skrivit det så många gånger tidigare och då borde kunna inleda på något annat vis. Nu har det gått ca 2 timmar sedan dess och plötsligt dök det upp vad jag skulle blogga om.

Supernatural.

Har ni hört talas om eller sett den här serien? Den handlar om två bröder vars mamma dör vid en av pojkarnas sexmånaders-dag, och det var inte vilket vanligt dödsfall som helst, en ond demon skickar henne rakt in i ett brinnande helvete. Det är där mysteriet tar sin början och de två bröderna Sam Winchester (Jared Padalecki) och Dean Winchester (Jensen Ackles) tränas tillsammans av sin pappa för att hämnas sin mammas död. Man bekämpar paranormala händelser i jakten på deras mammas mördare, men först när deras pappa försvinner tar de åter igen upp jakten tillsammans. Innan dess skiljs de åt när Sam beslutar sig för att studera juridik och inget blir riktigt som det har varit tidigare, pappan John Winchester (Jeffrey Dean Morgan) reagerar med ilska trots att det är rädslan över Sam's liv som tar vid. 

Visst låter det spännande? Till en början var serien helt ok, kanske för att Jared Padalecki som spelar Sam hade en av huvudrollerna. För er som inte känner igen honom kan jag berätta att det är han som spelade Dean i Gilmore Girls, och jag verkligen avskydde honom där! Han var den där killen som tog Rory ifrån Jess Mariano (Milo Ventimiglia), en av min absoluta tonårscrush (ja, alltså en av hundra tonårscrusher), en riktig badboy. Jared å sin sida, spelade den mesiga och tråkiga Dean som skulle vara så mycket bättre för Rory än Jess. Det tyckte INTE jag, som självklart tänkte mig själv som seriens huvudperson (Rory alltså). Bittert, med andra ord. 

I vilket fall som helst, nu, nu kan jag inte riktigt slita mig från serien, särskilt inte när den här mesige svärmorsdrömmen Dean i Gilmore Girls förvandlats till en man med åren. Förvisso fortfarande som en svärmorsdröm, men en snygg hunk som tar för sig lite mer.

Eller vad säger ni om det här? :


 


Om det inte vore så att jag var gift och att jag levde i en drömvärld, ja, då skulle jag nog börja stalka honom tills att han gav med sig och blev min. Ungefär precis som jag gjorde med Jonny, fast i en riktigt värld. Där var det ord och inga visor. Men nåja, nu var inte det här inlägget tillägnat denna Jared och min halvdolda ytliga förälskelse i honom, utan serien som han medverkar i. En serie som jag skulle ge två J av fem från början, men som nu visat sig vara värdig åtminstone tre J. Anledningen? 

Ja, vi damer får följa en spännande serie med två vackra män i huvudrollerna. Lite av en rysare, mycket av ett äventyr och tillsammans blir det en serie man slaviskt följer tack vare detta. För grabbarna som följer serien? Ja, varför inte göra det likt oss damer? Det dyker dessutom upp en eller ett par stycken snygga brudar här och var, precis som det ska vara - och dessutom är det inte en massa kärlekstrams i vartenda avsnitt. Tycker du om Arkiv X? Ja, då är det här en serie för dig, även om den inte (ännu) kommit upp i samma klass som Mulder & Scullys Arkiv X.